Borta PÅ vinden!

November börjar med ett fint firande – först i Alla Helgonens tecken. Främst kanske över våra nära och kära som nu inte finns levande utan vi tänder ljus, planterar ljung eller lägger dekorerade kransar samt hedrar dem på annat sätt med en fin tanke.

Sedan kommer andra ”kändisar” som vi kanske bara hört berättats om på nån Historielektion eller så. Som till exempel vår väldigt gamla kung, Gustav II Adolf, som ju fått en smarrigt bakverk skapad efter sig för att vi klart skall bevara det dimmiga minnet från lektionen eller Lützen med andra strapatser han hade för sig. Han försvann ju bokstavligt talat från jordelivet där i dimman år 1632.

Den 6 november smaskas det gott på gräddiga bakelser fint dekorerade med den mustaschprydde monarken – fast kanske inte i Skåne som ju var danskt då och blev plundrat av just nämnda monark och den bitterheten tycks sitta kvar än! Jag är inte bitter utan tar mig gärna kungligt stor bit.

Gustav_Adolfsbakelse

Men så när Mårten har afton den 10 november ryker fjädrarna ordentligt aptitligt, mest i Skåne, på Gås då istället. Då vilar inga ledsamheter och till och med svartsoppan får vingar! Då biter jag ihop men jag sjunger gärna med i en gåslåt – tycker ta mig tusan att jag känner igen mig i den här texten:

Innan dess så har dock alla Farsor blivit firade ordentligt den 9 november över hela Sverige, sed sedan 1931 . Fars Dag firas ju i många olika länder fast på blandade datum. Ursprunget kommer faktiskt från USA av en girl, Sonora Smart Dodd i Spokane, som ville fira sin far William Smart för att han var smart och fostrat henne samt sina många syskon sedan modern olyckligt dött i barnsäng.

När jag var riktigt liten var jag kanske inte alltid så smart – men nyfiken som bara den och vet att jag väl kanske varit fööör nyfiken samt tjatig efter att ha frågat farsan mer än en gång när han varit borta ur mitt synfält en längre tid…

– ”Var har du varit pappa!???” – ”Var har du varit pappa!???” – ”Var har du varit pappa!???” osv.

Och jag fick väl svaret jag förtjänade dessutom trodde jag verkligen på platsen ovan där när han irriterat vuxligt svarade:

– ”På vinden och skrynklat russin!!”

Efter det så trodde jag att det var farsan som hade huvudrollen i The most magnificent picture ever långfilmen ”Borta PÅ vinden”

Borta med vinden

Och visst tusan är George lite lik Clark Gable, eller hur.

IMG_3309

Men idag är han borta – eller spridd för vinden på riktigt – men finns förstås fläckvis vackert kvar i minnet. Påminns kanske lite extra när jag rör mig vid kusten för när han nu inte skrynklade russin eller var på vita duken så var det gärna nära sjön han ville vara.

Så idag när jag också får saltstänkt vatten på mina egna tår samt känner vinden i min mysiga mustasch – ja då går ”Jojje” igen!

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.