Februari 2012

Popknopp

– den 22 februari 2012, kl 12:44

 

Så här inför POPGISS i Visby, med start nu på lördag den 25 februari, så är det en viss nervositet som inträder i min kropp och mina öron är spända av förväntan. Det gäller att leverera nu när jag och lagkamraterna får höra några fjuttiga sekunder eller lyxigt en hel halv minut per spår av olika låtar med start på 50-talet och fram till dags datum.

Vi skall tala om vilken artist eller grupp vi hör – så brukar det vara några kluriga följdfrågor samt lite andra trevliga specialkategorier. Läs gärna mer på www.popgiss.com

En del kallar det för ”världens kanske viktigaste tävling” – och visst ligger det väl nåt i det uttrycket – en kul lek är det i alla fall och alla deltagare har olika minnen samt stort hjärta för pop & rock.

Det går säkert att träna inför en sån här grej – och visst har många blandade låtar kommit och gått i radion, på skivspelaren, i tv, på nätet, i mobilen, på krogen, genom väggen till grannen och så vidare. Så det har varit mycket öronfröjd sedan förra gisset – förhoppningsvis så sitter en del ”nya” namn kvar som vi nu kan skriva på våra svarslappar.

Kommer vi nu inte på något namn så är det i alla fall bara att njuta av all den magiska kraft som musiken har med sig och förundras av hur många musikminnen det finns bland alla 252 som är med i leken.

Men på något sätt är det de ”gamla” favoriterna som etsat sig fast i min popknopp – nu är det bara att önska att Herr Alzheimer inte bokat första parkett…

…förra gången blandade jag till exempel ihop Marmelade med något helt annat oätbart, denna gång vill jag gärna ha mer smaskiga smakliga rätter i skafferiet!

 

Lockelse

– den 21 februari 2012, kl 09:36

 

Så lyfter jag då äntligen på hatten – eller rättare sagt, locket, till den godaste bullen som finns – för idag Fettisdagen den 21 februari är det ju äntligen dags att lagligt få äta sin semla. Men oj vad jag skäms, jag har ju varit olydigt olaglig och redan smaskat i mig en två tre stycken – minst av den goda gräddbullen.

Det gäller bara att se upp för de billiga varianterna i papplådor som kan vara torra och tråkiga om de fått suttit och svettats där i lådan i väntat på sin konsument några dagar.

De brukar få röda lappar på sig som plånboken kanske gillar – men när det gäller semlor måste du tillåta slösa inom dig komma till tals och tungan kommer göra en piruett. Men okey, torra tråkiga lågbudgetvarianterna kan piffas upp och bli hetväggar, alltså läggs i en djup tallrik med mycket varm mjölk kryddas lite extra och ätas med sked.

Av alla dieter som du möts av nu för tiden så har i alla fall ingen bannlyst den fyllda temlan – det har min bundsförvant och sanne vän Ture Sventon rapporterat till mig från Rotas konditori – så nu behöver du inte oroa dig och rota mer i den saken, bara njuta av lockelsen!

 

 

Bettnabowie

– den 16 februari 2012, kl 20:55

 Det är lätt att minnas med musik och nu när jag rattar omkring här i Sörmland och passerar samt besöker orter där jag varit förr så är det roligt att knippa ihop dem med den grupp eller artist och de låtar som var aktuella för mig då:

The Who  ”My generation” = Sparreholm (1965)

Lou Reed  ”Berlin” = Trosa (1971)

(finns att läsa om i mina tidigare skriverier) och nu har turen kommit till

David Bowie  ”Young Americans” = Bettna. (1975)

I mitten av 70-talet jobbade jag på Malmros TV-Butiker i Norrköping. Vi hade tre butiker i Peking och var omtyckta för vårt breda sortiment, kunnighet i försäljningen samt snabb service i reparationsverkstaden.

Det var en trevlig tid att träffa teknikintresserade kunder och mycket hände under perioden. Första VHS spelaren, ambiofoni och stora tjocka TV möbler som krävde minst två man för att förflyttas.

Stereoanläggningarna med många delar krävde också mycket utrymme och de hade en central plats i hemmet och det var då Bettna kom in i bilden. Här tillverkades nämligen en mycket fin bastant stereomöbel i olika träslag med lite lådor och skjutdörr för att få plats för apparaterna ovan och gömma sladdar samt skivor i förvaringsutrymmet.

Vi blev ensamförsäljare i staden av detta skickligt utförda hantverk och vi fick ett extra försäljningsargument med vår vackra bänk.

Min privata stereoanläggning stod i ungkarlslyan på ett betydligare enklare sätt ty min lön gick till annat än bänkar – men ljudet och artisterna sjöng snyggt och skickligt ändå!

En av mina favoritplattor då var alltså ”Young Americans” och jag gjorde allt för att se lika cool och häftig ut som balla Bowie.

 Jag letade i varenda modebutik efter exakt en sån där skjorta som hans och fann väl nåt liknande.  Fluffade håret hos frisören … men cigaretten avstod jag ifrån, så jag var både pimpad och fimpad på samma gång!

 

 

 

 Skidkul

 

– den 13 februari 2012, kl 09:48

I mer vuxen ålder prövade jag lyckan att åka längdskidor under ett sportlov i Dalarna. I detta vackra backiga landskap så var det sällan spåret bara var platt.

När vi kom till stugbyn så hade det först töat men på natten så frös det till ordentligt så alla spår blev djupa och skidorna gled liksom ner i isiga skåror. Så det var bara att snällt stå kvar och staka där banläggaren hade lagt oss – och det gick väl bra tills värsta backen kom kring hörnet. En tuff man som jag ville ju nu inte spåra ur så jag tog väl fart.

Men att spåra ur var just vad jag gjorde och mina skidor fick ett eget liv och tog mig på en skogs(o)tur i 90 graders vinkel. Där låg jag nu på rygg bland fur och tall, alla kullor, masar och dalahästar också för den delen, garvade eller gnäggade nog läppen av sig.

Så även mina kompisar som så klart klarade backen galant och stod nere och undrade vart jag tog vägen. Min dåvarande fru som också sätt mig försvinna in i den djupa Rättviksskogen, åt vänster, var dock mån om mig. Hon kom springande, utan skidor, och letade fram mig bland granriset.

”Han lever” skrek hon nu till våra längdskidsproffs som otåligt ville vidare i spåret, säkert var de sugna på knäckebröd eller något annat after ski nyttigt. Där låg jag nu som en sköldpadda med skidorna fortfarande kvar på fötterna, måste varit Mora-Nisses modell utan automatik, jag låg där och garvade.

Måste varit chocken – eller glädjen av att ha lyckas (upp)finna en ny gren i skidskogen!

 

 

 

Utför

– den 6 februari 2012, kl 21:14

 

Se upp i backen – sju hål i nacken, ramsan från barndomen som ibland oturligt nog kanske slutade med åtminstone en liten bula och ofta tio blåfrusna fingrar – och lika många tår.

Däremot något med sju var det liten risk för i den minimala backen i Nordergravar vid Visby ringmur.  För övrigt måste det väl vara den vackraste inramningen av en backe i detta land, eller är jag ute på hal is nu?

Första farkosten för full fart i vackra branta backen var det flygande tefatet. Hjälm var det inte tal om, toppluva, anorak, elasta byxor och halsduk fick räcka. I bästa fall fanns det en liten läderrem att hålla sig i så inte tefatet gjorde ett eget race och rumpan fick besöka isbulorna utan den runda skyddande snabbt glidande fatet.

Numera är det stjärtlappar i plast som ersatt den kalla plåten. Men hallå – handen på baken – vem vill egentligen ha ett plastinplantat där!?

Sedan blev lyckan stor när första kälken kom i min ägo. En klassiker med ribbor att sitta på samt även att ratta med i äkta trä. Stålmedarna var smala likt en skridskos och då det var väldigt hård snö som gällde eller ännu hellre is för att du skulle få rätt glid. Den väderleken var ingen lek enligt vuxna så körförbud gällde för det mesta.

När det kändes för mesigt att sitta ner så kom miniskidan in i mitt liv och här skulle det stås hela vägen ner.  Pyttsan, det blev mer som Bambi på hal is och det enda som satt fast var att du slog knut på dig själv!

Största fördelen med miniskidan, nu när jag växt och blivit en lång sork, var att den var så kort så jag aldrig riskerade att få en skidspets i ögat – men snöblind blev jag ändå!

Nästa gång drar jag ut på skidor på längden – det blir nog glatt det med!

 

 

 

 

 

 UFO

– den 1 februari 2012, kl 14:57

 

Att visa hänsyn till mina medmänniskor har jag väl blivit bättre på – men alltid har det väl inte varit så om ärligheten och besvärligheten skall fram.

Tänker på det när jag sitter på Gotlandsbåten och tittar i tv-monitorerna där det rullar säkerhetsinstruktioner, reklam, diverse budskap samt i fina förliga salongen film. Ett av textbudskapen är rederiets uppmaning till oss passagerare att vi skall tänka på att våra medresenärer skall få en upplevelse.

En del glömmer nog bort det när mobiltelefonerna går varma med all sköns melodier och sedan högt okontrollerat prat i luren eftersom de kanske tror sjön suger upp alla signaler – vilket som tur är de gör några distansminuter ut i Östersjön.

————-

 

En riktigt dålig hänsyn och att jag uppträdde som ett UFO skedde till låten ”On with the action” – härligt framförd på maxvolym av rockgruppen med samma namn. Nu är det som landkrabba jag skriver och jag bodde i en liten lägenhet med balkong, visserligen med härlig utsikt åt sjön och riktigt torrlagt var det väl aldrig där heller!

Där ute stod nu jag och kompis O och sk(r)ålade i takt eller otakt till musiken efter ha varit på konsert på nattlig klubb på stan och nu behövde vi varva ner i 180 knyck och lika mycket decibel.

Den gamla granntanten har hörseln kraftigt nedsatt = döv, så hon hör aldrig något – sa jag tufft.  Troligtvis hade vi väl också kraftig nedsättning av hörseln vid det laget – men törsten på mer av allt var kvar!

När UFO och andra flygiga favoriter flugit fram med en hiskelig och bullrig fart på vinylspelaren så knackar det eller bankas det hårt på min ytterdörr.  Där ute i trapphuset står en vilt främmande dam och blänger argt på mig.

”Det finns faktiskt folk som försöker sova här” – säger hon och presenterar sig sedan som dotter till döva damen. Men själv bodde hon inte i samma hus som mig och mamman utan hon hade masat sig tvärs över gatan i sin sovstass sorligt störd av oss ohyfsade odågor.

Tänk vad ljud i fel läge kan vara alldeles hänsynslöst brutalt – men idag är jag mer vaken för min sovande omgivning även om jag inte helt har slutat apa mig.

               

 

 Zip

– den 28 januari 2012, kl 18:20

 

Jag sitter och fingrar på gylfen, men jag vet egentligen inte vems! Är det Mick J:s eller Mick T:s, eller kanske Ketih:s, Charlie:s, eller Bill:s?

Det kan till och med vara Andys egen. Popkonstnären Warhol har i alla fall gjort omslaget till ”Sticky fingers” på ett sådant enkelt men genialt sätt så den sätter fart på fantasin om vem som befinner sig i jeansen.

Men nu är det inte sex jag tänker på, utan sax – och öppningsspåret, samt fler formidabla låtar på denna Rolling Stones LP från 1971 innehåller en stor portion av detta så härligt sköna instrument.

Blåset tar mig direkt in i rock & roll gunget och det är svårt att sitta still. Vill precis som Pugh R. gjorde i en livelåt – kompa med draget i min egen gylf!

Mindre skönt var det dock den gången när jag som tidig tonåring kom in springande från häftigt bus på gården för att i ilfart kunna tömma blåsan. Du vet när du är så där ”upptagen” i det då håller på med så naturbehoven får vänta till sista sekunden om det ens då är nödvändigt.

Så snabbt som blixten ner som upp gick jeansdragkedjan – och den fastnar i snoppskinnet.En överrumplande pina infinner sig som du inte ens önskar din värsta fiende att få uppleva.

Oj, men framförallt AJ.

Då var det tur att morsan var hemma – jag skrek nog som en stucken kastrat sångare – men hon hjälpte moderlikt till att få loss den och in i sitt bo. Själv var jag förblindad av smärta och allt som jag lärt mig i syslöjden var väck.

Mödrar vet hur grymma sådana byxtillbehör kan vara och att den blivande manligheten är en mycket ömtålig vara som måste bevaras till att användas flitigt i framtiden.

Sedan dess kan sägas att jag är ytterligt försiktig och mera aktsam samt långsam i liknande lägen. Jag har också testat jeansgylfar med knappar, men knappast min melodi. Jag är kanske inte så hip, men visst är det ändå bekvämare med zip!

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *