Gick på Fårösunds Filmstudio för att kolla in film – då brukar jag gilla att käka lite godis, mums.

Valet föll på en påse Gott & Blandat…

…men jag lovar dig min vän att de goda mjuka innehållet som jag började suga på fastnade lite i halsen när filmen väl kom igång… det var rasism i rullen av sin värsta sort som spelades upp.

Visserligen med en glimt av humor i Spike Lees film  som byggde på självupplevda  händelser ur Ron Stallworths med kollegors polisliv.

När de dokumentära nyheterna i slutet kom så var det som ”vi” liksom fortfarande bara försöker hitta nåt lämpligt ”gott” att hata.

Efter filmen så fanns fotfarande många glatt naturfärgade Malaco godis kvar – jo jag sög på dem samt alla tankar –  sakta men självsäkert – på vägen hem.

Jag tänkte på den mix av såååå många goda människor av alla sorter som jag brukar träffa i min vardag – vi tycker inte alltid lika, men det är ju det vi erfarenhetsmässigt av blir så rika.

Tungt tufft budskap att ta till sig och jag vet att det är JAG SJÄLV som måste stå för förändringen – eller snarare bevarande av kärleken för olikheter samt öppenhet.

Hur ser din godispåse ut…

… får jag smaka!?