Januari 2012

Trosbekännelse

– den 24 januari 2012, kl 19:48

 

När jag ändå är ute och åker på de sörmländska vägarna så måste jag få berätta om den gången när jag kom tillvärldens ände. Kanske borde det väl egentligen heta världens ända eftersom det handlar om Trosa. Men nu har säkert den gamla staden där ute i kustbandet fått sitt namn från något helt annat än damunderbyxor.

Hur som helst så var det på sjuttiotalet jag var där för första gången som turist och jag hade ju hört talas om det kustnära läget och Trosaån som gick upp längs trähusen och där låg små båtar förtöjda vid bryggan. Det var så där mysigt, idylliskt och pittoreskt som nog gör alla, både besökare och bofasta, nöjda, glada och harmoniska.

Där fanns också lite lugn kommers kring ett torg. Utanför Bok- och Pappershandeln stod dessutom en back LP skivor som reades ut. Den stod där ute i solgasset, men som tur var skyddat under en markis annars hade nog vinylen blivit lika guppiga som Östersjön denna heta sommardag.

Men nu är det en helt annan stad som gör att jag minns Trosa besöket– nämligen Berlin. För bland alla dansband, svensktopp, klassiska klanger och svensk folkmusik stod Lou Reed som tog mig dit – åtminstone till västra sidan muren.

Det var innan muren hade fallit när jag föll för denna platta som visserligen var lite tung, ödesmättad och flummande kärlekshistoria men med en solklar betraktning av läget i den halvt avstängda stora staden.

Ännu har jag inte besökt Berlin på riktigt – om jag nu far dit så undrar jag om jag hittar spår av Trosa där!

 

 

Vem

– den 17 januari 2012, kl 13:57

 Musik är en tidsresa. Det är lätt att med toner förflytta sig till tider och platser där det kanske hände något du var med om nån gång.  Ja du kan känna känslor, lukter och se figurerna fladdra flummigt framför dig eftersom det kanske ju var för otroligt många år sedan så helt klart är eventuellt nu inte bilderna som kommer.

Nu var det egentligen ingen sådan resa jag var ute på men jag fick den så att säga på köpet.  Skulle korsa västerut med bilen genom Sörmland från Nyköping till Eskilstuna. Där väntade modern dotter som musikaliskt är lost i grannlänets Linköpings Lars.

Mitt i S-länet kommer jag till Sparreholm – här har jag varit förr – kände jag starkt när jag passerade den lilla orten mitt i skogen. Vilket år var det och vad hände här!? Jo, jag blir med minnet musikförflyttad till mitten av 60-talet, i detta fall närmare bestämt 1965 och som många andra var jag då ett fanatiskt fan till The Beatles.

Paul, John, George och Ringo spelade och sjöng snälla trallvänliga trudelutter och dessutom förekom de på stora elefantbilder i Bildjournalen, läckert leende under luggen. Ungdomsprogrammet Drop-in visade dem i TV en gång där egentligen Lill-Babs var huvudattraktionen och det är honväl fortfarande!!

Den enda svartvita tv-kanalen hade annars mest program där all sköns gubbar bredde ut sig och babblade, på sin höjd höll och drog de i ett dragspel eller entonigt gned på en fiol. Det visades gärna naturkarlar i Korsnäsgården eller Hyland som ständigt var i sitt hörn.

Fred Flinta with his family i ett stenbrott. Putte Kock kryschade och gav Ipswich ett ansikte. Enda gumman, förutom då kanske Lill och Alice-Babs samt hon som blev liten som en tesked, var Ria Wägner som visades vinkade artigt avigt.

För att få syn eller höra på popartister var vi utlämnade till idoltidningar, Radio Luxembourg och förstås EP samt LP skivorna med granna omslag på de hett eftertraktade plattorna som kostade mer än månadspengen.

Men mitt i skogen där i Sparreholm fick mina öron höra annat än hackspett, kornknarr eller orrspel som ju borde vara det riktigt naturliga bland åkrar, fält, tall och gran.Det var sonen i huset hos den familj vi hälsade på som bjöd in mig i sitt pojkrum som låg en trappa upp. Han hade en läckert röd skivspelare i plast.

Där skruvades volymen upp på högsta nivå när solen gick ner och Ketih Moon med Pete, John och Roger gick upp med buller och bång i ”My generation”…

…The Who hade gjort elegant entré i mina öron och mitt sockersöta popblod blev utblandat med riktig ”ruskig” rock – sedan dess låter jag ingen ”put me down”.

Nu undrar jag om Sparreholmssorken fortfarande bor kvar där i skogen -Who knows! Nästa gång på denna vackra väg får jag se till att stanna till och vara lite mer c-c-cold and g-g-get around.

 

 

 

 

 

 Fredag

– den 12 januari 2012, kl 18:53

Sitter och funderar på om jag är skrockfull och allt galet kommer hända fredag den 13. Törs jag för huvudtaget gå upp ur sängen och sätta mina fossingar utan att få en spik i foten denna morgon?

Rummet jag lånar delar jag nämligen med en hop byggmaterial tack vare en stor renoveringslusta av innehavaren av bostadsrätten. Där ligger lister, där står klister, där är en rulle, där är en roller och det står golv långt uppåt väggarna. Skall försöka forcera fredagsresningen utan hinder och sedan bege mig till arbetsplatsen. Där är jag inte orolig för otur – den har redan infunnit sig i veckan.

Där har vatten runnit, slangar spruckit, larm larmat, rörliga delar fastnat och rök puffat. Lärorikt så det förslår.  Så vad som än händer där den 13 är det inget att säga fy sjutton åt! Livet är fullt av övningar och prövningar så jag skiter i skrockfullheten och säger glatt äntligen fredag!

Bandet och bilden får bli min fortsatta hyllning till mitt favoritinstrument: saxofonen! 

 

 

 

Nyårssinnen

– den 9 januari 2012, kl 20:04

 

Nyårslöftet mitt går i bokstävernas tecken. Visserligen har jag redan under år 2011 varit flitig aktiv ordordnare – mest genom mina fingrar .Tangentbordet har smekts tämligen ofta och det som blivit till blogg fanns där inne och ville ut. En del fakta. En hel del fantasi. En del fjant.  En del fanfarer!

Nu vill jag ha in lite mer i min egen värld av vad andra skriver och jag har äntligen kommit igång med att läsa böcker igen. Pocket går fint, väger lätt på läsresan. Kan redan efter några sidor i funnen fyndbok känna att jag verkligen missat mycket. Blir glad av en rad. Och tänk så många sidor det finns kvar som forsätter att sprida smilet i mitt glada ansikte.

Men visst har mina sinnen det skönt i övrigt – näsan har ju fått juldofta så gott ända tills den blev utslängd nu i trettonhelgen. Nu väntar fräscha odörer modell 2012

Öron och ögon fröjdas av att Long Play plattorna fått gått på högvarv- eller åtminstone sina brukliga 33 1/3  samt att samlingen ökat skönt i omfång. För i hemmet där jag bor med världens mysigaste M finns det ett stort hjärtrum och då får även vinylen rum.

Hoppas nu bara att årets POPGISS, som snart snurrar igång, också har hjärtat på rätta stället och bjuder upp till finurliga frågor som svingar sig fram genom högtalarna och glädjer oss deltagare – även om vi inte har det blekaste om vem eller vad det är vi hör!

 

 

 

 

 Saxofon

– den 28 december 2011, kl 17:24

I den stora lokaltidningen i länet där jag för tillfället jobbar och bor så har de två galleriorna i staden haft fin julannonsering som ville locka kunderna att välja just dem och receptet är musik.

Det är två musiker med samma instrument och i ”Nyckeln” så är det Micke ”Limpan” som gäller samt i ”Västerport” blott några steg därifrån så underhåller Greger Hillman.

Micke i svart väst – Greger i vit kavaj. Liksom ett schackspel och nu gäller det bara att ha rätt drag samt fingerfärdighet i form av den vinnande låten och då måste det låta mycket jul förstås.Det intressanta är att båda herrarna poserar med mitt absoluta favorit instrument – saxofonen.

Dessa gossar liknar nu väl mest som bleka kopior av den store färgstarke saxofonisten Ingemar Nordström som släppte hela nitton (19) Saxpartyn mellan 1974-1991 – snacka om potens!

Nu är min passion med saxen mer åt rockhållet och tack David Bowie för brölet i låtarna på Ziggy Stardust som gör att den plattan från 1972 ännu spelas högt högt och ofta ofta när jag har eget saxparty.

Tack även Mr Clemons vars förnamn jag är för blyg att säga – men oj va skoj att få möta dig en gång och det brucet kommer aldrig tystna även om du själv har tagit paus från jordelivet.

Van the Man får förutom sitt härliga sångteknik en sån härlig skööööön känsla tack vare saxen.

En tjej som också får mig att mysrysa av välbehag är Candy Dulpher – ”Lily was here” och mycket annat som är så närvarande i saxtonerna.

Ja det finns sannerligen många inom rocken som gör ett extra lyft tack vare detta härliga guldiga böjliga underbart brölande instrumentet… vilken är din favoritlåt med saxofoninslag?? Tuta i luren och avslöja det gärna här!

Gott Nytt år med mycket sax!

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.