En upplevelse som fått mig att vekna
För dig som tänder på tänder fick du kanske något att bita i förra gången under rubriken ”En muntlig historia”, men historian tycks upprepa sig, åtminstone i den delen som handlar om var minnet befinner sig, för nu har det hänt igen, eller tänt igen, men inte slocknat, beror hur du ser på s(t)aken…
…STEARINSENIL, kan kanske vara en lämplig rubrik denna gång. Ja, så måste det väl heta om du glömmer blåsa ut ljusen efter ha njutit en stund i närheten av dess låga. Vi brukar tända på till frukost jag och min M för att få lite extra mys på morgonkvisten nu när det fortfarande är mörkt ute och då kroppen sakta men säkert skall startas.
Först skämtar vi lite som vanligt eftersom jag frågar om hon vill ha juice och hon tycker det låter som jag säger ljus… och så håller vi på tills vi veknar av skratt, kul va!?
Efter myset så dukar vi sedan av och juicen skall ställas in i kylan och ljusen skall blåsas ut från värmen! Sedan följer övrig morgonprocedur, det vill säga : besök på muggen för mumning och munhygien, påklädning, tripp till trapp för att sopa den ren från snö samt köra hustrun till jobbet, för jag behövde bilen denna dag.
Väl hemma igen på med nätet för att läsa morgontidningen som har den tråkigt heta nyheten att Muramaris brinner och en kulturskatt går upp i rök, inget verkar gå att rädda. Läser där, kollar sedan e-posten och fastnar förstås en stund på Facebook. Charmigt skärmig men känner mig torr i munnen efter en stund, det måste vara en släng av nätallergi.
Går ut i köket för att släcka törsten…och vad står där fortfarande på köksbordet, nej inte den skämtsamma juicen, men väl de brinnandeljusen!! Vem är slarvputten i familjen som har gått i från de två vita i detta farligt fägnande tillstånd? Jo, JAG. Kan jag tända så skall jag väl också kunna släcka.
Är glad att jag nu inte drog iväg med bilen på en tur Gotland runt eller rent av försökt ta en snabb- eller slö färja för fastlandsvisit. Hem ljuva hem och det kunde blivit en kulturskatt till som slukats i knastriga lågor, i alla fall om de fått fäste i mina LP skivor.
Förbannar mig själv och visst är det lätt hänt och lätt tänt när släck är så väck. Får göra som min granntant som numera bara använder batteriljus, som för övrigt ser mycket äkta ut med fladdrande låga och allt. Så nu slutar jag att vara en eldig karl och tar hjälp av Clas Ohlson, han får flytta in och vara familjens ljushuvud. Bara nu inte M tycker han är mycket bättre i allt och tänder mer på Clas än mig…
En muntlig historia
Att bli senil är inget att skoja om – men jag tror ta mig tusan att jag tagit första steget idag…eller gjorde jag det igår? Hur som helst så vakande jag mitt i natten och tänkte på tänderna! Ja de låg där i munnen alldeles fria. Annars så skall de ha besök av minsupersköna bettskena i plast, var var den?
Eftersom undertecknad snarkar så in i bomben, ja det låter så högt så det skulle kunna vara bombanfall – eller kommer det mullrandet från annan hål(l)?
Nu kände jag mig i alla fall käftkal och mycket vaken – kollade på väckarklockan som ”bara” var 02.22 nånting, ingen mysig tid alls att slå upp ögonen så stort och nyfiket på.
Minnesmysteriet började. Var var skenan? Fantasin skenade iväg. Hade jag varit för storgapig och svalt den!? Knappast möjligt, så vig är jag inte ens i munnen, då är jag bättre att uttrycka mig med pekfingrarna.
Försökte sedan rationellt och logiskt gå igenom hela proceduren som skett innan jag hamnade i sängen för att liksom gå samma väg och så att säga spola tillbaka händelseförloppet. Reversera heter det väl på finare svenskutländska. Det blev hursomhaver inget resultat förrän till frukost. Ingen Törnrosa sömn här inte.
Hade gjort riktigt prydligt rent på diskbänken under gårdagen, där hade det som vanligt samlats en hel del saker som ännu inte hittat in till sin plats i skåpen. Där inlindad i hushållspapper hade ju skenan legat på tork efter ha först fått stått i ett vattenglas för att bli fräsch och fin under dagtid.
Men i min rabiata rensning så åkte allt skräp i soppåsen som sedan naturligtvis blivit slängd ute i sopbingen på gården. Fram med ficklampa och ut och famla i morgonmörkret efter trolig senast slängd påse. Här hade jag ju kunnat haft otur och hittat nån av grannarnas och fått en inblick i vad de betraktar som skit – men slapp det, här kan kanske uttrycket skitskönt sitta…skönt!
Prydligt inlindat i vitt vackert, nu lite kladdigt, hushållspapper längst ned i ”min” påse låg bettskenan och såg sur ut – men den var nog lika glad som jag för det kära återseende. Den undrade lite gråtmilt vad husse gjort hela natten mens den fick ligga och frysa samt stinka sopkärl, usch och fy.
Ikväll skall jag bita tag i den försiktigt och fint, efter först bada och tvättat den på nytt förstås, så den inte känner sig övergiven och ensam igen, munligt manligt mysigt ska vi ha det.
Värre kommer det förstås bli den dagen om jag tvingas börja med löständer, många år från nu, och gör på det här sättet – då ger jag mig fasen på att de kommer bita tillbaka så framöver gäller det att ständigt vara på hugget!
En fruktad fruktsallad
Nu när jag tuggat om och på bananer i två omgångar är det väl dags att blanda ut det hela och fixa en mer komplett kompott.
Att band i slutet på 1960-talet antagligen hårt missbrukade annat än frukt är helt klart, men de njöt av dem i form av sina bandnamn i alla fall.
Tänker mig att Moby Grape faktiskt också mumsade vindruvor som bara den. Eller sörplade nytrampade sådana vid psykedeliska picknickar på nån skön sagolik sandstrand!
De spännande eller spänningsfyllda plommonen från The Electric Prunes gav mardrömmar vid för hög konsumtion och de hade ”…too much to dream last night” mest hela tiden.
Lemon Pipers var inte alls sura och pipiga utan slog glatt på sin”Green Tambourine” och ville verkligen att vi skulle lyssna när de spelade.
”Ska vi plocka körsbär i min trädgård?”, frågade Ann-Christine Bärnsten lite småfräckt i Melodifestivalen 1975. För visst ville väl A C B mer än så om du kollar in den lockande trädgårdstexten lite extra noga:
Om vi tar ett hopp till 80-talet så var det mer modemedvetet och sofistikerat när Kid Creole and the Coconuts ville att vi skulle slå knut på oss själva och lära oss dansa salsa med mera svängande tropiska takter.
På tal om kokosnöt så var det ju Povel Ramel, eller möjligtvis Povels son, som inte fick upp nöten och mycket blev demolerat i Ramelska hemmet.
Så pass upp – även om en fruktsallad ser mycket inbjudande ut så kan det komma mycket förstörelse i dess väg!
PS: Efter denna fruktstund så får det vara paus från vitamininjektioner ett tag, nåt helt annat muntligt skall det tuggas om nästa gång!
Rapport från en Bananrepublik
… en stundtals mycket avskalad fruktflukt, del 2
Det är mycket lätt att skriva något vaket om Bananer i pyjamas, för de stojar och står på. Det var däremot sannerligen svårt att få ungarna i säng sedan B1 & B2 med anhang hade busat och jagat björnar i tv-rutan.
Men en betydligt vuxnare vaken publik hade en nästan nakenJosephine Baker framför sig på scen när hon utförde sina härligt häftigt höftigt rytmiska erotiska danser, i en äkta banankjol, så var det bus på riktigt.
Åh så många män som ville vara med och faktiskt fick plocka från den lätt bronsbruna kalasklasen, bananfröna spreds generöst med gott resultat.
Det var väl först långt senare när Bananarama iklädde sig några likande plagg som scenen blev så fruktigt fuktigt exotisk igen, fast bara lite lätt försiktigt avskalat.
Att sedan ett gäng män i lustiga djurkostymer försökte fåbanankontakt var väl skoj, en stund, men knappast världens mest säkra kostymer, kanske lite för mycket statisk elektricitet där.
På tal om banankontakter så var det just sådana som jag bokstavligt kom i kontakt med i mina unga stapplande försök att koppla in min första skivspelaren där bak i ett av rörradions ännu outnyttjade runda spännande ingångar.
Det var gulliga greppvänliga små saker, en röd, en svart, så det var sällan det misslyckades, alltså helt klart lättare att få banankontakt förr, och hör sen!
Tänker plötsligt på efterföljande din-kontakter med sina små ynkliga stift och jag mår genast sämre.
Det får vi bums åtgärda med en rejäl banansplit, så ja, nu känner jag mig inte ett dugg splittrad, bara mumsigt spritsad.
Avslutar denna rapport med gruppen Youngbloods som hade en medlem på gitarr och piano som hette Lowell Levinger med smeknamnet ”Banana”! Klart jag blir lite avundsjuk och undrar om han åt väldigt mycket av frukten eller om han bara var riktigt rikligt utrustad. ”Get Togheter” så får vi kanske svaret!
http://www.youtube.com/watch?v=4YBr5P9rJ-8
PS: Nästa gång om artister/grupper med mera som fallit för fler fruktiga kompotter
Rapport från en Bananrepublik…
… en stundtals mycket avskalat fruktflukt, del 1:
Tillhör du också den kategori av personer som är så blyg så du äter dina bananer på tvären!? Eller tror du fortfarande att de för farliga för att för huvudtaget kan ätas för att du kan mista synen?
Så trodde i alla fall den person som åkte tåg i slutet på 1940 talet och för första gången skulle få smaka på denna gula exotiska frukt under resan. Just som passageraren tog sitt livs första tugga så gick tåget in i en tunnel. På den tiden slogs inget automatiskt lyse på i vagnarna.
”Hjälp – ät den inte, man blir blind!!”
Tur att vistelsen i tunneln var kort annars hade kanske banansuccén i vårt land låtit vänta på sig.
Att halka in på ett bananskal har ju varit ett populärt uttryck – kanske det enda kastade skräpet som verkligen haft något positivt med sig – eller?
Annars är jag helt avskalad och skivad (!) vad beträffar bananens musikaliska bana(n) ja hör här: För den första låten jag fick höra i min barndom var ”Yes we have no bananas” på en gammal stenkaka som farsan glatt spelade.
Då förstod jag att det var en eftertraktad gul sak som inte fanns i var mans fruktkorg hela tiden, eller under nödår.
Senare i min skola, nån gång i 3-4 klass, så var en av de sötaste tjejernas far gotländsk leverantör av Fyffes Bananer. Han hade en fin blå banan-bil med en stor synlig Fyffes gul lysande logo samt tjusig chaufförsuniform.
När alla andra ville bli polis, lokförare eller brandman ville jag helt klart bli bananbilsförare. Rena drömyrket för en sann fruktare.
För att försöka nå fagra dotterns blickar och kärlek så kunde jag stundtals äta stora bananlass för att få hennes gunst om hon råkade fara med far på jobbet. Jag försökte i alla fall hålla hennes pappa ständigt sysselsatt med många leveranser till vår lokala bananbutik. Men han kom inte så ofta som jag ville, kanske hade han nåt annat fyffe(n)s för sig!?
Så i stället för hjärteknip och gulligull blev det galet guleböj på grund av magknip. Undrar om jag glömde skala dem i upphetsningen?
Nästa gång jag och en banan var mogna för varandra blev 1967 när jag blev kär i Nico, eller möjligtvis i Andy och Lou, eller åtminstone omslaget till plattan med Velvet Underground.
Den pillade jag gärna på och skalade av när jag nyfiket lyssnade på de stundtals något stökiga berättelserna från Big Apple, snacka om fruktkollision.
Men något heroiskt försök att hantera heroin som Herr Reed gjorde kände jag absolut inte för, jag var som tur är allt för omogen för det.
Nästa gång går jag än mer bananas och kollar vilka andra artister och grupper som hängett sig åt denna böjelse, bananen alltså! En god fruktstund att se fram emot – mer mysigt matigt & mosigt utlovas!
En lycklig landning
”Mossa mossa på er alla människobarn”, så inledde som vanligtNicke Lilltroll julen förra året. Alltid skönt att höra hans berättelse från Storskogen som ju är så mossigt mysig och läckert läspande. Nu är det dock mossfritt i lägenheten efter att julgruppen kollapsat och fått förpassats till kompostpåsen. Dessutom har Nicke fått lov att nicka till lite och vila till mitten av december i år. Men då helt plötsligt utan förvarning så knackar det på datorfönstret och in kommer en mystisk musikalisk Tomte och tar ton. Jagfår gnugga både ögon och öron för att fatta att det är sant.
Jag personligen behöver egentligen inte ha NY musik, eller fler Tomtar, för att må bra – mina riktigt gamla vinylplattor samt spellistor på nätet gör mig mer än retroglad varje dag. Men att från en älskad artist få lite färsk påfyllning är ju verkligen som att få en ny nästa dag. David Bowie – välkommen tillbaka! Eller är det så att det är Major Tom, i låten Space Oddity, som åter ha hittat sin omloppsbana och lyckligt landar på skivtallriken igen, visserligen med en berättigad fråga: ” Where are we now ? ”
Mitt lyriska svar är – på jorden fast i sjunde himlen!
