Juni 2011

Posted by on jun 1, 2011 | No Comments

Glädje

– den 27 juni 2011, kl 09:07

 

Jag har varit på östra Gotlands trevligaste midsommarfest och vill nu hylla alla människor på festen som gjorde att vi alla trivdes så bra. Bara genom så enkla metoder som att öppna munnen och säga eller sjunga något glatt. Bara genom att röra på sig som små grodor kring midsommarstången eller hoppa kråka över ett rep.

Bara genom att värma upp en tunna med hjälp av ved så våra kroppar kunde uppleva 40 gradigt kurbad ute i det fria.

Bara genom att bjuda på sig själv för att göra livet glatt och till och med fåglarna, rabbisarna och flugorna tycktes kvittra, hoppa och surra skönare.

Bara genom att hjälpa trubadurens gitarrsträngar genom att själv spela på våra egna även om några var väldigt ostämda så stämde det.

Bara genom att tända grillen med rätt glöd så vi alla glödde i kapp.

Bara genom att öppna dörren till festlig fest stuga så vackert dekorerad så utomhusfesten kunde flytta inomhus och njutas uppåt väggarna.

Bara genom att ta vara på grönsaker och mixa ihop en sallad som smakade så somrigt soligt smaskens.

Bara genom att bjuda på nattsömn i härligt timrad stuga i skön säng med minst sju sorters blommor under allas kuddar.

Bara…inte nog med det…samma gäng bjuder på nya äventyr i annan socken söder ut och vi får möjlighet att träffas igen i sommarens sköna dagar…det är glädje!

 

Midsommardrink

– den 22 juni 2011, kl 13:54

 

Dags att mixa ihop en Midsommardrink som har tre saker att blanda till och det bör ju vara betydligt lättare än att försöka hitta sju sorters blommor att lägga under kudden…eller!?

Egentligen är detta ett mycket hemligt recept som min vän Zingo nu med viss tvekan avslöjade över en kopp kaffe, men att alla som bor på Länna nu får dela med sig av sina lokala dryckeskunskaper är väl inte mer än rätt för oss övriga törstande medborgare.

Länna Blended:

Standard Selection – prisvärd billig whiskey

Nyköpings Brännvin – med anis och fänkål

Champis – champagneläskedryck

Alla tre ingredienser blandas våldsamt och drickes utan måtta.

 

Efter detta kan det sitta fint med minst en kopp kaffi och Z som även varit på norra delen av ön rekommenderar denna blandning efter att dansen och lekarna avslutats kring Midsommarstången:

Fleringe Halve:

1 st kaffekopp – helst tunt fast rymligt porslin med öra

1 st 10-öring – alternativt ett liknande silvrigt mynt

1 st dunk bästa brännvin – vodka göre sig icke besvär

Häll nu på kaffe tills 10-öringen försvinner

Häll då på sprit tills 10-öringen kommer fram

Fortsätt hälla på sprit tills 10-öringen försvinner igen…

Se nu till att inte själv försvinna, efter Midsommarfröjderna kommer ännu mer att glädjas åt, var så säker!

Trevlig Midsommar

med extra skål och tack till Z på Länna – hoppas du och alla andra får en riktigt ”blendande” god sommar!

 

LUKTminnen

– den 20 juni 2011, kl 18:39

 

Håll i näsan nu för här går jag vidare i minnena med avdelning mer åt ohållbara odörer och då kallas det LUKTAR illa – en doft är ju alltid ljuvlig…eller hur!?

Sulfit

Jag och min storasyster växte upp i Norrköping i mitten på 60-talet och förstod snart att i denna storstad med skramlande spårvagnar ,höga hus, kaktusgrupp och vackra promenader med lövträd så var vi även inbäddade med barrskog runt om stadsgränsen. Dessutom konstiga småorter med lustiga namn omkring oss där träden förädlades i stora lass.

Så även om vi nu aldrig besökte Skärblacka och Fiskeby så kunde vi känna doften av slufit som helt klart luktade skit…och processen tycktes pågå i ett och vinden gjorde oss stadsbor ständigt påmind om att pappersprodukter snart i alla fall skulle tryckas med dynga.

Ibland kunde det lukta mat också och då påstods det att det var sulfat.

Surströmming

Lukta mat…jo det gjorde det etter värre när surströmming kom in i näsan första gången – då tillsammans med syrran igen och sina två ont anande små barn så var vi bjudna till min dåvarande svärfar som ville inviga släkten i hans böjelse för den ruttna fisken. Hittills hade vi bara hört talas om eländet men aldrig trodde jag att du kunde bli så chockad av några ynkliga fiskbitar. Det här med surströmmingsklämma fick faktiskt ett ansikte på denna olidliga fiskfest – för syrrans ungar klämde fast nypor på sina näsor!

SAAB 2-takt

Jag glömmer förstås aldrig lukten som spred sig i min SAAB 2-takt som jag skrivit om tidigare. Den gick ju på en oljeblandad bensin och var helt påtaglig både i kupén och när du låg bakom det puttrande plåtskalet – men egentligen så borde den vara med på min ljuvligt doftande sida för jag älskade verkligen den bilen hur oljig den än nu var.

Brylépudding

Urrk, tål vare sig konsistens eller den läskigt brända söta lukten av denna konstiga dessert. Ibland på finare menyer kallar de den crème caramel men min näsa lurar den inte. Hur fasen går det att göra något så hemskt av socker, ägg, grädde, mjölk och vanilj – borde ju borga för en riktig godsak, men min snok säger NEJ tack.

Silverrom

Silverrom, en svensk variant på ”finare” ljus rom, som vi en Lucianatt en gång tutade i oss i sån mängd så alla stjärngossar likt Lucia nästan blev självlysande. Det var en mycket kall Luciavaka som skulle utföras genom att gå till alla lärare runt om i staden och överraska med vårt Lussetåg. För att inte frysa ihjäl så trodde vi denna dryck var bästa värmekällan. Hade nog funkat bättre med långkalsonger under linnena. Romen finns inte längre i Systembolagets sortiment men även lukten från mer berömda romsorter gör att jag tror Lucia är på gång även om det är mitt i sommaren.

Utedass

Under hela min uppväxt har vi ju haft god standard med vattentoaletter i våra stadslägenheter. Däremot hade en del släktingar ute på landet samt några med sommarstuga ännu inte fått sådan lyx.

Ett utedass är ju annars i regel en trevlig litet rött hus med vita knutar och inredning med lite spännande skvallriga receptbelagda veckotidningar samt en bild på konung Gustav den V på väggen. Det kunde till och med ligga en färgglad trasmatta på golvet.

Men från båda hålen, där du skulle välja ett av dem, för att genast bli kittlad av feta fula flugor som blev intresserade av den nya baken som kom och hälsade på. Från hålen och hela skithuset kom en koncentrerad lukt av att här hade hela släkten suttit och tryckt till , läst recept och skvallrat, ibland samtidigt eftersom det ju fanns utrymme för två åt gången och det var ju praktiskt vid stora sammankomster och kalas samt nöd!

Svinstall

Jag har ju alltid varit frälst att bo i staden. Men så fick jag och min dåvarande fru för oss att flytta ut i spenaten och hyra ett stort mycket vackert Gotlandshus mitt på ön.

Hyresvärden var en mycket from trevlig familj som levde på att föda upp grisar. Vår trädgård vätte mot svinstallet och lite åt vänster från vår entré låg avloppsbrunnen. När vinden var vänlig så kändes inte doften så påtaglig men allt för ofta så blåste det åt vårt håll och då var det mycket vitaminer i luften!

En gång gick också  hustrun in i ett av stallen för att be om hjälp av bonden för vår bil ville inte starta. Hon kom snabbare än kvickt ut igen och vi fick servicevänlig starthjälp och kunde strax bege oss mot våra jobb i staden.

Jag blev orolig efter ett tag i bilen och trodde någon liten griskulting lyckats smita in i vår hundkoja som vi körde då. Men efter det mycket korta besöket i stallet var det hon som luktade grymt om både kläder och hud hela långa dagen!

 

Ja våra näsor får stå ut med mycket och lägga sig i blöt både här och där för att få reda på något – återkommer med mer doftspår om denna fantastiska kroppsdel framöver.

 

Doftminnen

– den 18 juni 2011, kl 20:03

Åhhhhh va det doftar gott om tvätt som fått hänga ute och torka. Det är en färskvara och känns skönt att ta på sig ett sådan nytvättat plagg som kommer utifrån och känna sig luftigt fräsch.

Nu tillåter ju inte alltid vädret en sådan lyx och unkna torkrum eller tråkiga tumlare för göra jobbet och du tvingas gå omkring och lukta tvättstuga – inte undra på att vi försöker dölja det med massor av parfymer eller dränka in sakerna i sköljmedel som påstår sig dofta bättre än naturen.

Andra dofter än lyckad tvätt som mina näsborrar gärna känner ibland med hjälp av något slags fantastiskt doftminne är:

Flanelltavla = söndagsskola och små bilder av Jesusbarnet, Josef, Maria, en krubba, ett stall… som skulle flyttas och fästas på den härligt doftande tavlan. Det luktade så gott så det var snubblande nära att jag blev djupt religiös i unga år. Klart ett tips till Svenska Kyrkan, plocka fram flanelltavlorna ur gömmorna igen så kommer folk i alla fall tro på doften!

Björnklister= den lilla gröna burken med vitt lock och en liten röd spade som du använde för att smeta ut den mandeldoftande, förhoppningsvis giftfria, massan när skolarbetet skulle utföras med kollage och annat flitigt som skulle fästas på pappersark.

Karlssons Klister= doftade naturligtvis inte alls lika vänligt som Björn men den starka doften sitter där och fick nästan in mig på sniffningsbanan eftersom jag var dum som en åsna och vistades alldeles för nära tuben när jag försökte lappa ihop förstörda heminredningsdetaljer så inte morsan skulle märka att vi lekt hela havet stormar…

Raketost= den annorlunda förpackningen med smältost som du fick skiva upp med hjälp av ett snöre, eller stubintråd, som hängde med – innehållet brukade ta slut med raketfart och doftade mer som godis än ost. Mat för en alert astronaut, helt klart!

Kokkaffe= ur Visseljohanna. Kannan som visslade när den var klar, vilken härligt ljudlig uppfinning. Har nog aldrig så starkt kännt doften av äkta kaffe som när Johanna var i farten. Sen att den lämnade en hel del sump efter sig som luktade lite surt behöver jag väl inte förstöra den doftglädjen med.

Gold Block= tobak på burk som farsan rökte i sin krökta pipa. Alldeles underbart att öppna locket och ligga sniffa på denna mixture av högklassiga tobakssorter – men sedan när han bolmade igång försvann magin. Det fanns inga varningstexter på den tiden, och näsan som först hade sagt JA undrade nu om hela huset börjat brinna sen farsgubben tuttat på sin snugga…men inga häftiga väldoftande rökringar syntes, bara varningstrianglar!

Rillo= cigarill som jag trots pappas pipvarningar puffrökte i tonåren och försökte se ut som en Playboy, inbillade mig att det i alla fall doftade manligt. Men mina späda pojklungor talade om för mig att de minsann inte skulle tolerera detta rökintrång och dessutom blockerade den lilla bruna pinnen alla andra dofter. Sedan såg ju Playboyen inga brudar, eller tvärtom, de såg inte honom för all rök. Tur att jag var tuff och mogen nog att fimpa fort och uttrycket att det doftar karl men vi ser ingen stämde klockrent!

Jello= denna underbara gelatindessert som fylldes med fruktbitar som äpple, banan, russin med mera. Fanns i många skrikiga färger och smaker. Den knallröda med jordgubbssmak var min favorit och utseendet, smaken, dallret och den fruktförförande doften glömmer jag aldrig. Vi blev serverade den när min lillebror föddes – först kom Jello, sen kom en jättesöt kalaspuff – det året var det ingen hejd på godsaker! Sedan att han på äldre dar blivit fläckvis likt en Jello med knallröda prickar här och där på sin dallriga kropp är en helt annan historia.

Jag skulle kunna hitta mer väldoftande saker, men nu rynkar min näsa på sig och säger att nu får det vara nog för den här gången. Även om det mesta doftat väldigt gott i minnesborrarna så får jag väl återkomma till sånt som luktar riktigt illa framöver, skall fundera och snoka upp nån riktig skitodör till kommande gång – så på tal om tvätt här i början…fram med nyporna!

 

 

Fästingfunktion

– den 16 juni 2011, kl 08:12

 

Min yngste son kom hem från ett läger efter att ha övernattat en natt. De skulle lära sig leva nära naturen på järnåldersvis och han kom hem med märkbar doft från lägereld, några skrubbsår på armen samt rost i kallingarna – så nog hade han gett järnet alltid.

Men däremot var han livrädd vid avfärd mot dåtiden för att någon fästing skulle kunna bita sig fast på hans kropp. Nu hade han kanske inte järnkoll på tidsenlig klädsel utan de fick bli långbenta sportbyxor och färggrann huvatröja så risken för angrepp skulle minimeras enligt honom själv.

Nu undrar jag hur denna fästingskräck redan så här i tidiga (10) år har infunnit sig. Är det vi vuxna som har basunerat ut att detta kryp är det värsta som kan hända mänskligheten om de lyckas få grepp på dig? Skrämma honom med att någon drake eller järnåldersfigur skulle komma och helgrilla honom över lägerelden hade nog inte gått hem i alla fall.

Fästingen vill inte bara suga ur dig men också spruta in nåt farligt och orsaka diverse hemska följdverkningar. Alltså inget sällskapsdjur – men har du ett sådant så brukar de också föra med sig fripassageraren hem efter promenader i högt gräs.

Lxodes Ricinus, som en av den vanligaste fästingarten heter så vackert på latin, gillar ju allt varmblodigt och passar att hoppa på när en sådan varelse passerar deras hållplatser.

Själv är jag nog rätt kallblodig för jag har klarat mig bra från påhälsningar trots att jag är en mogen man och har vistas ute i det gröna rätt mycket desssutom i kortbyxor. Kanske är det mina vita ben som bländar den lille stackaren så den ser mig mer som två vandrande istappar som den inte vill tampas med!?

Men visst är det klart att vi skall informera och ibland varna våra små och stora medmänniskor för små och stora farliga saker – men har fästingen ingen alls viktig roll i vårt biologiska system? Är den bara en parasit som vill suga ut det gottaste och lämna offret i plågsam misär.

Nja, den har ju fått hundägare att köpa praktiska snygga halsband, trots att de flesta hundar redan har ett halsband sedan tidigare. Apoteket får även sälja speciella bort-tagare, vanliga pincetter och diverse medikamenter.

Friluftsbranschen får sälja festliga fästingkläder och bokhandlarna faktaböcker om hur vi skall bete oss i skog och mark – så det lilla krypet genererar ju onekligen en del affärer.

Men trevligare saker att lägga pengar på finns det förstås, förutom böckerna då, där fästingen knappast har huvudrollen och säkert mer spännande, rar och rak läsning om vänligare småkryp som exempelvis vandrande pinnar och annat minimalt men häftigt finns att hitta i faktaväg med ord och bild – men pinnarna finns väl inte i den gotländska faunan förstås!?

Men inte kommer jag vara rädd nästa gång jag befinner mig i fästingland. Jag kommer spela än mer cool så de helt tappar tag och intresse för min blodfattiga kropp.

Undrar om det hjälper extra om jag konsumerar och tar med mig iste på picknicken, det håller mig ju i alla fall sval och skön i den heta bushen så det är väl värt en test inför nästa fäst…(ing)!

Fotnot: För dig som inte tycker mitt skriveri var speciellt ”fästligt” eller något att fästa sig vid och vill ha mer seriös syn på saken så kolla gärna här :

 

http://www.fasting.nu/ 

 

Vissen

– den 15 juni 2011, kl 08:37

 

Min tomatplanta, jo jag satsar på en enda, ser tyvärr rätt vissen och hängig ut tack vare nån snyltare som hängt upp sig på bladen. Men jag vill nu inte ta till nåt kemiskt för det skall bli eko-tomater så det så.

Tänker gå ut och prata den till rätta i stället – har ju lovat att den skall bli klyftig om den växer till sig – annars kommer jag säkert stampa hårt och göra ketchup av den, bara så den vet.

Får se om det hjälper. Kallar den förresten för Heinz i förebyggande syfte – varje gång jag säger det så inbillar jag mig att den skärper till sig lite och släpper lössen snart och börjar verkligen biffar till sig!

Köpte även nån annan planta som jag ännu inte vet vad det kommer bli. Absolut inte tomat i alla fall. Måste ju chansa lite i amatörodlingen och låta sig imponeras av skörden. Hur som helst ser den väldigt frisk ut och jag går och doftar på den nu…

…men va f-n, den doftar ju kattpink. Har ställt mina odlingskrukor i samma stråk som ett visst antal stadskatter har som gångstig. Någon av dem måste hastigt bromsat in för att dofta på min prakt och markera sitt revir just på min stjälk.

Kanske är det ingen katastrof utan en god gärning samt god gödning. Dessutom håller det nog andra katter samt eventuella andra skadeinsekter borta, naturlig gödning med odör, bara plantan inte dör.

Så är det mina grabbars egenplanterade smultron som ger frisk GOD skörd nu. Jag har ännu inte sagt till dem att det går att plocka, måste ju kolla att det inte är något fel på smaken först, jag mumsar på liksom i hemlighet, i alla fall nåt smultron till.

Annars är min absolut favorit växtlighet de blånande bländade havet av Blåeld – den växer vilt, är lite stickig och väldigt vacker på håll, jo jag pratar om blomman, själv är jag ju allt det där samt är snygg även på nära håll!

 

Häckande

– den 14 juni 2011, kl 11:33

 

Skrev om en fågel som lät länge och intensivt och även gjort så jag fått pippi.

Jo den fortsätter att ”störa” min natt sömn – värre saker finns det säkert att oja sig över, men jag vill ju veta om stackarn är i behov av någon form av moraliskt stöd!? Ja, jag ligger jag på en dunkudde och då är jag ju stor fågelvän – så det så.

Passade på att fråga min granne en trappa upp, som ju är fågelskådare, för att försöka utröna vad det kan vara för fjäderfäsort och vad den vill mitt i natta! Nej jag har inga lömska planer på att fånga den och plocka fjädrarna av den – även om min kudde verkar sakna lite stoppning och är lite obekväm mellan varven.

Men han sa att han inte SETT den och kunde då inte avgöra vad det var för nåt. Så nu vet jag att begreppet fågelskådare är såna som bara glor på fåglar – vad heter då de som kan lyssna in pippin och tala om vad det är utan att se den…?? (här får du ärade läsare gärna hjälpa mig hitta den titeln…!)

Hur som helst var hans teori – utan att i detta fall då varken hört eller sett – men efter min klockrena kvittrande tolkning så trodde han att det var någon som var i STOR NÖD – det tror tusan det med mitt galna gökande läte!!

Pratade även med min granne här i jämte mig som ju spanat in gårdens fågelbestånd sen Hedenhös tid – hon verkar ha sett varenda stor och liten pippi som landat och lyft från den inbjudande häckningsplatsen vi har på vår bakgård. Själv har jag dock moraliskt aldrig häckat i den lummiga botaniska grödan, så det så.

Jag gjorde nu ett nytt försök för härmning och se – hon var säker på att det var en trast, ja till och med en björktrast och lätet var ett varningsrop att det var en fara på gång, typ en katt eller en rovfågel av någon sort.

Sen repeterar väl den lilla trasten detta ljud så intensivt och länge så både katter, rovfåglar och vi människor får tuppjuck och flyr därifrån och den lilla trastens familj kan leva lugnt vidare och senare lyfta flyga ut fritt i sin jakt på mat eller andra äventyr.

Jag vet nu inte om mina och grannens ornitologiska teorier helt stämmer med fakta men nu har jag i alla fall letat fram min öronproppar och låter naturen ha sin gång – undrar bara om mitt eget gökande stör fåglarna??

 

 

VäderLEK

– den 13 juni 2011, kl 09:12

 

Visst är väderlek ett härligt lekfullt ord – men att vädret nu inte är nåt att leka med har vi ju alla erfarit med naturens nyckfullhet och mycket starka krafter.

Att leka på stranden under stekhet sol och med svalkande dopp i lite vågig skummig sjö är ju förstås kul – ända till du kommer hem och ser ut som en skär gris i skinnet och hittar fler stenar än brukligt i badbyxan – dessutom konstiga vågor i håret!

Kul också att åka kana på vintern när du iklätt dig alldeles fel skor när isen inte syns under den första välkomnade nysnön. Glatt som bara den tills du far på ändan och slår i bakhuvudet inför publik dessutom på självaste skyltsöndagen.

Men det här med väder brydde jag mig inte alls om när jag var yngre. Tyckte föräldrarna var hur tråkiga som helst när de skulle kolla in väderleksrapporten på burken, eller än värre lyssna på den i radion inklusive sjörapporten. Den var lika lång som vårt land med temperatur och vindhastigheter i alla Sveriges blåshål.

Men okej en del geografi gick förstås in och Kvarken, Landsort, Söderarm och Hoburgs bankar blev inbankade och gav pluspoäng i plugget. Däremot är styv kuling, på nån av dessa platser eller på den platsen du befinner dig, är ju inget kul alls – eller hur!?

Bob Dylan sjunger ”You don´t need a weatherman to to know wich way the wind blows”.

Nu menar han säkert något mer poetiskt med det än just att bry sig om vädret. Men just så fri från att strunta i att ta till sig någon prognos och bara njuta av dagen, livet, hur den än såg ut vädermässigt var det lättare att göra ”då” än ”nu” tycker jag.

Förresten så borde väl tekniken med satelliter, databilder etc. göra så att de som basuneras ut från SMHI och andra väderexperter stämmer bättre idag och verkligen gäller. Men det verkar som om det till och med blivit svårare att sia rätt och den klassiska metoden med att kolla kaffesump och/eller innehållet i en fisk är en säkrare metod för att se om det blir fint eller fult väder.

Alla snackar om vädret men ingen gör något åt det – eller – det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder. Dessutom påstår en lokalt galen grupp att det ”Regnar kor” ja visst är det ett KOmiskt väderspänt läge i livet på många sätt!

Är det för väderspänt finns förstås piller att ta till – undrar om en fis gör så att klimatförändringarna förvärras – helt klart så för den närmaste omgivningen i alla fall.

Men piller för vanligt väder finns nu inte – så ut och njut hur det än ser ut, varsågod och välj hur du vill ha det idag!

 

Pausfågel

– den 11 juni 2011, kl 11:28

 

Mitt sovrumsfönster är öppet på natten så att de ljumma nattvindarna får hjälpa till att svalka under de svettiga lakanen – känns skönt.

Men jag håller på att få pippi, eller har nog bokstavligt fått det. Visst är det trevligt med fåglar, men behöver det börja sitt kvittrande klockan 3 på natten!?

Den här låter dessutom väldigt entonigt och intensivt. Antagligen är det ett vaktläte eftersom nån katt eller annan farlig nattvandrare kommit för nära boet – eller så är det ett parningsläte och fjäderfäet försöker locka till sig en partner för att få till det på kvisten på morgonkvisten.

Men vad är det för fågel? Någon av de här??

Jag får nog gå upp till grannen, som är fågelskådare, och fråga – dessutom vet han kanske någon metod så att pippin åtminstone kan vänta på sex till efter sex och hålla näbben tills dess…men själv så kvittrar jag förstås gärna när som helst på dygnet!

 

 

 

Moral

– den 1 juni 2011, kl 09:54

 

Jag börjar fundera på om jag någonsin har varit i ett

horhus… på en

strippklubb… eller i en butik som säljer

sexhjälpmedel… och har jag rent av

gått på gatan?

 

Horhus… nja, nej men hyreshus har jag varit i och livlig trafik till en av lägenheterna har observerats – men damen var elegant och gubbarna som kom och gick knappast fula.

Senare i puberteten så intresserade jag mig för det stora huset, kallat ridhuset, där sjuksköterska-eleverna bodde – men inte hade jag någon framgång på ryttarbanan där icke. Kanske för att jag mest såg ut som en liten ponny och inte hade nåt i hästväg att komma med.

Eller var det bara helt enkelt så att de faktiskt studerade sjuksköterskekonsten seriöst och inte hade tid för hobbys.

Tråkigt, men ett litet provputt hade ju piggat opp det med.

Vad beträffar strippklubb så skedde det på Barnens Dag, jo du läste rätt. I ett tält var det varieté och den stora attraktionen var Fröken Lolita. Tältet var fullt till sista bänk och tältduken var spänd liksom varenda kille, man och gubbe som satt , stirrade och dräglade mot scenen.

Så kom då Lolita in, en mogen sådan, säkert en tant i 30-40-års åldern, ja tänk dig själv, det var Barnens Dag och jag var väl bara 8 – 12 men såg förstås ut som 17.

Förutom Fröken L så var det även en ”tulltjänsteman” och hon skulle fullt påklädd nu så att säga gå genom tullen efter en resa till Paris.

Det verkade vara något slags importförbud vid denna tid för franska kläder så plagg efter plagg åkte av eftersom de var tillverkade av fina franska modeskapare och inte fick komma in över gränsen.

Ja till och med brösthållaren var av franskt snitt och åkte av till alla mäns jubel så nu var det bara trosorna kvar…eller heter det pantalonger då?

Men antiklimax, dessa underbyxor var ju tillverkade av Tempo – så de kunde ej läggas i beslag av den nitiske pilske tjänstemannen.

En stor suck av lättnad (läs besvikelse) gick genom tältet och showen var slut.

Fasen va bra det går för svensk underklädes industri – den håller synden borta och det var ju synd.

Sexhjälpmedelsaffär, aber natürlich, i porra Tyskland var jag inne i en grosse lade eine gång med ett helt gäng glada gossar auf Schweden för att studera hur bumsen går till i vårt grannland. Kommer ihåg små bås där du kunde dra för en gardin och vara för dig själv när en spännande fullmatad film spelades upp på en liten monitor.

Det stod en rulle hushållspapper på disken där inne, men inte fanken tyckte jag det var nån film att gråta och torka tåren till. Spänningen uteblev och var låg i hela kroppen.

Vidare bland butikens enorma sortiment med dräkter i latex, kedjor, bojor och andra böjelser så fanns helt klart världens största dildo i form av en kraftig ballong. Det var den enda i sitt slag och den gjorde ståndaktig reklam för firmans fashionabla (väl)lustiga sortiment.

Den var fylld med gas och sög sig liksom fast i taket. Eller var det något annat som sög? Vi försökte i alla fall distrahera kassören som stod i en utgångskassa, med sånt där varuband som de har på ICA, där seriösa kunder kunde lägga upp vad de senare ville lägga ner.

Men ballongen var alldeles för stor och uppsvälld så vi höll på att riva hela inredningen i vårt försök att smuggla ut denna jättesnopp genom entrédörren och släppa loss den i friska luften ute på gatan och se om den kunde flyga hem till gamla Sverige.

Vår först så mycket vänlige expedit blev helt klart rasande när han upptäckte att deras fallossymbol började få fötter så han skrek nåt mycket hårt upphetsat på sitt modersmål så vi förstod att vi var schwein av värsta sorten… men själva såg vi på oss som en befrielsearmé med ett viktigt uppdrag för fängslande gummigrejor: att låta dem hänga och flyga fritt.

 Malmskillnadsgatan i vår huvudstad har jag gått. Visst hade jag hört talas om att där plockades det upp både det ena och andra.

Men jag var ju bara på väg någon annanstans och hade irrat hit mig av misstag och hade väl aldrig räknat med att få napp själv. Jag menar här kommer en typiskt svensk snusk Volvo och frågar om jag är ledig och vill åka med.

Konstig taxi, jag skulle till och med få betalt få att kliva ombord. Hade det varit en 2-takts SAAB kanske jag kunde ha övervägt det hela… men Volvo med brunt galonsäte, nej tack!?

Nu var det var bara att ta på sig värsta upptaget minen och raskt styra stegen till en säkrare adress. Men helt klart undrar jag hur mycket kulor jag gick miste om där – skit samma, jag slapp i alla fall att få ont i mina egna.

Sensmoral:

Jaha, varför skriver jag nu om allt detta. Ja men herregud, det är väl lika bra att säga som det är. Jag vill ju inte stå och harkla mig och låtsas som det droppar eller regnar om rediga redaktörer får för sig att syna hela mitt moraliska leverne.

Jag mår som en prins och är kung över min egen historia – och mina ögon är oskyldigt blå(gula)!

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilkär

– den 31 maj 2011, kl 14:22

 Är det möjligt att vara kär i sin bil – jo jag tror nog det.

Kan i alla fall fortfarande känna sköna rysningar över min fina vitaSAAB 2-takt som jag var lycklig ägare till under den tid när jag bodde i Norrköping under några häftiga år på 70-talet.

Mindre lycklig blev jag senare när jag tvingades ”byta upp mig” till en orange V4 … en färg som passar en apelsin men inte nåt med bensin. Så det bytet vill jag inte ha på älska listan.

Alla de som redan körde SAAB V4 var ju så malliga och de hade dekaler som talade om att just de fick lägga händerna på ratten på en sådan välsvarvad modell.

Så helt klart så skaffade jag mig bokstäver till min ögonsten och mycket tydligt, ovanför min bulliga vindruta, satte jag fast dem och där stod nu

S A A B   2 – T A K T

klart och tydligt – nu när jag la händerna på bakelitratten så var mysfaktorn hög.

Sen så hördes det ju mycket tydligt att det var en sådan bil jag kom med, du behövde egentligen inte alls skylta med det – den puttrade liksom fram på sitt sköna miljöstöriga oljiga sätt.

För att trimma billjudet ytterligare lite extra så bankade jag tre hål i luftburken under motorhuven och snacka om att både synas och höras över hela Peking – lät kanske mer som ett kinesiskt fyrverkeri.

Tyvärr så slutade bilen att rulla klokt när jag fått en ispropp i kylaren. Jag var ju inte så vidare värst motorkunnig så det var mer yttre omsorg som min vita pärla fick och då gick det som det gick – inte alls och den kärlekslösa organga epoken inleddes.

Men innan proppen hann jag med många vackra puttrande färder på motorvägen mellan Norr- och Nyköping där nu mor, bror och syster bodde.

Det var bara drygt 6 mil enkel resa och det tog ju inte så många timmar om nu min älskling orkade ta mig hela backen upp till Kolmårdens höjder förstås.

Det hände att orken tog slut mitt i värsta backen ibland. Då fick jag stå och vänta en stund tills motorn svalnat och lugnat ner sig och färden kunde fortsätta.

Inte speciellt smart att stå still på en motorväg – så gamla landsvägen var då bättre och säkrare alternativ.

Nu när SAABs överlevnad inom personbilsbranschen har varit på tapeten så kanske elaka tungor får rätt till slut att förkortningen står för

Sälj Aset Annars Byt

nej min 2-takt var i alla fall

Skön Annorlunda Attraktiv Bäst

– så det så!

Lämplig låt med ett av mina favorit band kommer här:

http://www.youtube.com/watch?v=gdDNFJpil50

 

 

Glasdörrar

– den 30 maj 2011, kl 13:15

Jag har skrivit tidigare om punkthuset som ligger i Visborgsstaden och egentligen skulle bli höghus.

Även om det nu inte blev så högt så bodde det många barn i det och vi brukade träffas i den långa korridoren som fanns innanför entrédörren, åtminstone vid taskigt blaskigt väder ute.

Där fanns också en glasad innerdörr längst in efter den cirka 4 meter långa korridoren innan trappen upp till våningsplanen startade. Nu hade glaset i den inre dörren varit trasigt och borttaget så det hade liksom blivit en sport att ta sats och hoppa in genom dörren, där rutan suttit, utan att öppna den.

Så gjorde vi ofta och vigt och även de lite mer storvuxna ungdomarna samt faktiskt även föräldrar började ta efter trots att det ju inte var världens största ruta.

Men helt plötsligt en dag som kom glasmästarna och fixade en ny glasruta och den spring och hopp leken tog slut.

Men alla hade inte observerat att detta jobb nu hade utförts av skickliga yrkesmän och så kom då den långa gängliga ”Elärtan” in utifrån och där stod vi andra och bara hängde och blängde i korridoren

  • Men skall du inte ta sats och hoppa nu då” var det någon i gänget som frågade honom. Vi hade ju sett honom klara det galant tidigare.

Nu trodde vi förstås att han skulle se det nya fina glaset, men kanske var det för fint putsat och han tog väl sats som vanligt och sprang för att komma in genom dörren som blivit en befriande vana…och vi hann aldrig varna.

Krasch, klirr, klonk (ja som det låter när glas går i kras) och han har nu blivit en stuntman och fakir med många glasbitar i sig. Ja usch, bloden sprutade , vi kallade på föräldrar och de kallade på ambulansen.

Det kunde gått mycket illa och det var en del väldigt stora bitar som stack ut ur stackarn. Men han kom hem senare på eftermiddagen från sjukhuset väl bandagerad och med många plåster.

Han blev lite av vår hjälte och korades i alla fall att ha gjort det absolut snyggaste dörrhoppet alla kategorier i detta hus.

Visst kan det tyckas grymt att vi andra liksom hetsade honom för detta, men det var inte av kalkylerad elakhet det blev så – men insikten att istället varna sina medmänniskor för annalkande faror kom nog in i alla oss som fick bevittna detta hemska hopp.

Vi nästa montering av mellanskydd i denna dörr så blev det en väl synlig trävariant ett bra tag tills mellandörrarna togs bort helt och alla mer riskfritt kunde hoppa hem.

Bilden visar liknande entrédörr – som var hoppvänlig utan glas!

Leave a Reply