Juni 2012

Mixad Midsommar

– den 21 juni 2012, kl 09:41

Den här Midsommaren är (kommer att bli) (var) mycket mixad på alla sätt och vis. The Beatles låt Hello Goodbye poppar helt plötsligt upp i mitt minne och beskriver väl egentligen rätt bra mina känslor just nu. Iklädda färgglänsande glada Sgt. Pepper uniformer kan du kolla och lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=f7aJOdA4428&feature=related

Jag vill också gärna bara säga Hej och Välkommen hela tiden. Men jag har kanske lite svårare att säga Hej Då eller Adjö. Aufwidersehen är tyskarnas galanta tackling av detta problem.

Men om vi nu av olika anledningar inte eller aldrig kan ses igen så finns det alltid något roligt, trevligt, maffigt, magnifikt minne att ta fram. Så får det bli, jag fortsätter i mina minnen av dessa M människor att vara high istället för low.

Det är två mycket minnesvärda M som betytt väldigt mycket för mig som jag nu av olika skäl motvilligt tvingas säga GOODBYE till.

På senare tid har jag träffat en ny mycket mysig M och vi säger HELLO så härligt till varandra – hela tiden.

Så kära läsare HELLO på dig med. Lev livet leende – fasen så mycket Mmmmm och alla andra bokstäver det finns att glädjas åt. Gör det!

Hello Midsommaren!

 

Orangefield

 – den 19 juni 2012, kl 16:29

 Säg Orange och du blir riktigt klyftig och kan prata franska!

Brandgul heter det ju på svenska och när lågan på grillen är som bäst så skall den ha den färgen – men när köttet skall på skall det vara grått för att bli grillat gott.

Oranga västar syns effektivt på vägarbetare – men trots detta så verkar de som skall fram snabbt lida utav både fart- och färgblindhet och lättar sällan på gasen… undrar vilken färg som måste till då? Blodrött??

Orangeri är det härliga namnet på uppvärmda uterum som gör att det bli växtligt och festligt tropiskt inne även om det är frost ute.

 Orange Blossom Special är namnet på ett passagerartåg som gick på räls genom Floridas apelsinlundar och en skönsjungande låt tuffar fram och illustrerar längtan till platsen och kärleken.

http://www.youtube.com/watch?v=nAmrKeyeHKA

Oranje är det manliga Nederländernas fotbollslags smeknamn och deras dräkter syns ordentligt mot det gröna gräset och skapar heta känslor hos alla fotbollsälskare. Men i EM kunde de inte hålla färgen.

Loranga – svensk variant av Fanta – båda sorterna smakar läskigt redan i munnen.

Orange solnedgång är nog den skönaste uppgången som finns att finna för nedåtgående själar – åh så bedårande bländande vackert.

Orangefield – en helt underbart smäktande sommartext och feeling av min favorit farbror – Van the Man

http://www.youtube.com/watch?v=_vvqichI7GI

 Från tub till tå

– den 15 juni 2012, kl 13:46

 

Sommaren är redan rökt, om än extra fin sådan. Har nämligen hittat en för mig helt ny kaviar med så god smak så jag förtjust snart på kalas kort tid klämt i mig en hel tub alldeles själv.

Whiskey och svartpeppar är den pepprad med och kaviar blev jag ju barnsligt förtjust i redan som liten gosse, tacka Kalle för det. Men nu har jag väl då äntligen blivit vuxen och får skruva av korken på spetsade Ejderns Drott-Kaviar som påstås bli en ny klassiker.

Undrar om den smakar än bättre om jag tar tub-sockor på!?

 

I övrigt är det mest barfota just nu – men det sätter sina spår. Städade nämligen badrummet och undrade vem f-n som hela tiden låg steget efter mig och lämnade svarta lortiga fotavtryck.

Förstod snart att mina egna nakna fotsulor tagit med sig en stor del av trädgårdsmyllan in, så naket är inte så sunt om det ska va spårlöst och skitfint på toa.

Förresten, finns det något skönare än ett hett fotbad med salt – går säkert bra med peppar och whiskey här med, tänk vad tårna skulle bli extra glada då och spreta åt alla håll.

Efter fotbadet så vill gärna min kära ömt smörja in mina fötter med en svalkande salva, frivilligt fotuppdrag. Detta är livets höjdpunkt, trots att fossingarna sitter längst ned. Att någon annan skönt vill smeka mina nio (9) tår på dessa fula fötter är en sann njutning för hela kroppen som stavas K Ä R L E K.

Puss – från tub till tå!

 

 

Sex år i snigelfart

– den 13 juni 2012, kl 20:40

 Min gamla granntant H i Visby backen där jag bor har på sex år lyckats klippa till en förut rätt så ful buske och format den till en stor härligt vacker snigel. Riktiga sniglar har ju heller inte bråttom, så sex år är nog ganska snabbt ändå.

Den ligger på muren som vetter utåt gatan och folk som kommer förbi brukar stanna till och smeka dess kropp och le glatt åt ”framfarten” och fina formen.

Så härligt för oss människor att växter och djur, som i det är fallet är båda i en, kan glädja och framkalla spontana klorofyllkramar.

Själv har jag en samma typ av buske på min del av trädgården som jag nu funderar på att lägga in en sexårsplan för och forma till något djuriskt. Kanske kan det bli en snigel till som så att säga kryper åt motsatta hållet så det ser ut som om de är på väg att mötas…vi får väl se om ytterligare sex år.

Ska ta mig tusan ut med sekatören och köra igång så sakta men säkert med mina djuriska drifter i mycket slö slemmig snigelfart, det är dags snart…

… för i andra delar av livet rusar det så förbaskat fort så jag knappt hinner med och fattar att då var DÅ, nu är NU, sen är FÖRSENT och kanske är en KATASTROF.

Fånga dagen!

PS: Lingonoxbär är snigelns eller buskens svenska namn

 

 

 

Att njuta av livet åt rätt håll

– den 11 juni 2012, kl 13:48

 Träffade en kompis på ICA som säger att han läst mina bloggar och att det märks att jag njuter av livet. Det är så sant som det i sagt i de mesta av livets riktningar och sköna situationer. Det såg jag på hela honom att det gör verkligen han med.

Han har sålt sitt nygamla sommarställe, berättar han, och ställt sig i stallet i stället. Det liksom lyser i hans ögon när han trevligt talar om sin nya passion som äger rum på en hästrygg i trav, gallopp och genom höga hopp.

Han undrar varför inte fler killar upptäckt denna härliga hästsport eftersom det domineras av tuffa tanter eller tjejer.

Min teori är helt enkelt just av vi killar inte är tillräckligt tuffa utan snarare skitskraja när vi kommer högt upp på ryggen och kusen okontrollerat drar iväg mot grönare gräs.

Så hände i alla fall mig vid tillfälle i hästhage på norra ön. Det var kanske mer sten än ätbart i den hagen och nu när den annars så snälla fjordingen fick en amatör i sadeln så drog hon i väg för att visa vem som bestämde, eller vem som var hungrigast!

Kände att hela min kropp skulle bli ett enda skrubbsår när jag snart säkert skulle trilla av och landa mot hagens verkligt vassa kalksten, hittade inte bromsen.  Hörde mig själv skitskrajt skrika till hästägarinnan – hur får jag stopp på denna gallopp.

Hästen gnäggade glatt, ägarinnan skrattade, hästflugorna dansade men jag kände mig mest som en fjantig fånig clown på cirkus.

Så plötsligt snabbt stannade stoet sakta men säkert – stoet stod still. Jag kunde darrande ta mig ner på marken och hon viftade till med svansen och släppte vind.

Nästa gång, om jag någonsin törs ta mig upp på en häst igen, skall jag åtminstone se till att huvudet sitter fram.

 Hoppla!

 

 

Kör sakta

– den 7 juni 2012, kl 10:53

 Kör sakta – för här är det väldigt vackert!

Denna trevliga upplysning fick jag se vid en tilläggskylt på 30 skylten vid infarten till Nävekvarn.

Och visst är det så att nu när jag njutit på motorcykeln så är det inte fulla farten som gäller utan att just upptäcka alla de vackra platserna som finns i Sörmland i sakta glidande gemak.

Men naturligtvis försöker jag hålla den farten som uppmanas på de stora vägarna så jag inte blir en bromskloss. Däremot så avstår jag gärna motorvägen – där kändes det allt för kallt för min näsa – speciellt nu när jag åter är med i Öferklassen och håller den högt hela tiden.

Vad beträffar klass på olika tvåhjulingar så tycker förstås många att HD är kungen. Och den är vacker, väger tungt och kostar dyrt. Jag har tidigare varit Vespa ägare och gjorde många trevliga turer på den till och från jobbet mellan land och stad. Den var lätt med mindre hjul och en elegant men enklare åk komfort. Fick den att stegra sig en gång vid Dalhems kyrka, så temprament hade den allt!

Men vilken DU/NI än väljer så är glädjen att ta sig fram med bara två hjul ute i det fria både mäktig och märkvärdigt magnifik!

 

 

 

 Bubbis is back!

– den 3 juni 2012, kl 15:39

 Tänk så mycket roligt och nyttigt det går att ha framför datorn…också. Ja själva livet utanför skärmen är väl trots allt charmigare och med lukt smak samt 3D utan konstiga brillor.

Men nu har jag med hjälp av vänliga vänner på FB äntligen hittat en sida som fått mig att rättmätigt peka med näsan i vädret! Jag har varit och dragit i tofsen på Öferklassgeneratorn och fått tillbaka mitt smeknamn ”Bubbis” igen och det är jag tusan så stolt över.

 

När jag var liten sork så kallades jag så men det togs snabbt ifrån mig när det visade sig att jag var en tämligen okysst prins och alla där i arbetarkvarteret insåg inte att jag hade fina anor och blått blod.

Därefter i livet hafer jag fått stå ut med diverse tillmälen och billiga lösningar när mitt kanske krångliga namn skulle späs på med ett snusklustigt smeknamn.

Men nu är jag tillbaka och kan svänga mig i salongerna med mitt hela namn som får den ordfattige att be om nåd eller råd om hur även den simpla rackaren kan avancera och imponera.

Svaret är enkelt – tag ett skönt tag och dra i tofsen om du törs! Gäller såväl herre som dam.

Jag måste dock erkänna att jag fick dra några gånger innan jag blev helt nöjd men det kändes rätt när jag skämde bort mig med hela tre (3) ryck innan det hela satt.

Ja, ni förstår först kom både ”Petting” och ”Nuppe” upp, men det kan jag ju göra ändå, det behöver jag icke heta.

Så kära vänner när vi syns där ute så slutar vi säga Du till varandra – Clarence ”Bubbis” Krusell heter jag…vad heter Ni!?

 http://ofverklassgeneratorn.se/

PS: Tack mor och vila i frid – det var du som kärleksfullt kallade mig lilla Bubbis för första gången, det kommer jag aldrig glömma.

 

 

 

 Väldoftande vänliga män

– den 30 maj 2012, kl 10:37

 Harley Davidson Softtail DeLuxe, säg det namnet och låt det rulla på din tunga. Sätt dig sen på dess sadel och låt hela livet börja rulla.

Min chef har gett mig en extra låneförmån och jag har fått tuffa iväg tufft iklädd läder på denna härligt blå och vita hoj. Den väger tungt men går så lätt och jag njuter av landskapet och känner dofterna från fälten.

Jag svänger in på en kurvig väg och liksom bara följer med dit motorcykeln trivs som om den ville visa och bevisa att även vägkurvor är skönt att smeka. HDn låter lite som en fiskebåt och jag gungar och glider och kommer i sakta knop till ett litet fiskeläge i en vik och där ute speglar sig skärgårdsöarna i den salta soliga sjön.

Är det på riktigt, drömmer jag? Känner svetten under skinnklädseln. Känner MC blodet koka. Tar av mig och dricker vatten tar en banan och får extra energi – precis som om jag skulle behöva det!

In mot staden där stadsplanerarna och vägbyggarna tycks ha tävlat om att bygga roligast rondeller. Alla är olika och här gäller det att ta det lugnt och hitta rytmen samt ha koll på bilister som ju alltid tror att de som äger vägen.

Möter några fler hojare som vinkar så glatt och stolt, jag vinkar tillbaka utan att vingla.

Stannar vid en mack och tankar fullt, här fick det inte plats så mycket soppa men den takningen räcker långt = många mäktiga mc-mil framöver.

Åker hem till garaget och kliver av hjärnhästen efter först ha tvättat den och putsat dess granna krom. Den glänser. Mina ögon glänser och jag fäller en softtail tår.

Min läderbak knarrar till och gör fanfar. Och jag längtar genast ut på tur i friska luften igen med min nya vackra väldoftande vänliga vän Harley.

Brorsan släpper taget och låter mig få en låneförmån och en riktigt härlig tvåhjulsnjutning!

 

 Tungt erkännande

– den 28 maj 2012, kl 13:57

Jag erkänner – jag har begått ett brott i ett stenbrott, eller kanske ännu värre gjort en våldtäkt i en grustäkt.

Kunde inte tro mig, kan knappast skylla på någon så dumt som jag betedde mig mot den stackars ont anande gamla släpkärran som snällt åkt med mig dit nu när jag våldförde mig på den bakifrån.

Då på ditfärden gnisslade den inte, den rullade på bra, i skick som ny. Lite rost är vackert och tyder på erfarenhet. Den var pigg på en utflykt!

Vad hände sen?

Uppdraget var ju att få lagom skönt lassa den med fina naturstenar som skulle frakts mot kolonilotten där bror skall reparera sprucken mur och Lyckliga Lotta dekorera prunkande rabatter.

Det behövdes cirka 82 stenar hade jag fått önskemål om. Och där låg alla och många därtill så prydligt i en hög så det var ju bara att glädjas åt snygga samlingen.

Plocka upp dem på flaket skulle ju inte bli så svårt så stark som jag är nu förtiden – så de snart skulle få se sin nya mysiga miljö.

Måste ha tappat räkningen. Fått solsting denna heta dag. Eller fick jag grus i ögonen och såg inte hur de stackars däcken på kärran nu fått platt fall – såg inte att det nötta gummit skrek av skräck. Nu när jag kände mig nöjd över stenfyndet – jo – de var betalda på lagligt sätt vid ankomst – så där var det inget brott. Men nu fick jag brått hem och lasta av för kaffe bulle abstinensen hade sörplande sugande satt in. Oj vad tungt bilen går nu då – och vad fasen är det som skriker och gnisslar. Säkert traktorn eller gruskrossen som jobbade på för fullt där borta i dammet. Men för fasen det är ju släpkärran – den har väl fått hemlängtan och törst den med. Stannar till hos damen i boden där jag betalade stenkalaset innan jag for in och frågade om hon möjligtvis hade luft! Puh, tänk att lufta mig så dumt – att jag inte förstod att min aktersalong var på tok för tung för att vistas ute bland vanlig trafik. Inte hade hon någon luft, där gick jag på pumpen. Drog på upp mot landsväg i alla fulla fall – men som tur är så smäller det till och en riktigt äkta punktering på vänster släpvagnsdäck är ett faktum.

Vad göra nu då?

Tänker stort och ringer Mr Big som alltid har hjärtat på rätt ställe. Han tar sig tid samt med sig riktig domkraft som tar ton, utan att tveka eller ta taskig ton. Han var där nästan innan jag hann blinka, men pinka i skogen hann jag – blev ju fasligt rädd när det small så där djäkla högt. Mr B styrde nu mot däckverkstaden med supersnabb service. Tog en pappersmugg cappucino ur deras automat men däcket klart innan jag druckit ur – har det inte gått en TV-reklam om detta, i så fall kan jag garantera att den inte luras. Tillbaka och nya däcket påsatt. Lastar av stor del av stenarna som nu får vänta på att jag kommer tillbaka och plockar upp dem i en ronda nummer två. Så tur i oturen är väl att allt detta hände innan jag hann ut på stora vägen och varit i vägen – då hade jag ju begått ett riktigt brott och fått frottera än mer med mitt stenålders beteende.

Nästa gång jag kör med släp skall jag vara mycket mer på vakt med min vikt och köra mycket, fast jag menar förstås mindre, lass – lovar dig tänka small Mr Big!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.