Ladies and Gentlemen…Idag ska vi prata om obskyr brittisk psykedelia…

Ladies and Gentlemen, we are floating in space och varmt välkomna till Rakt Över Country-Joe and the Fisk! Idag ska vi prata om obskyr brittisk psykedelia…

Rakt över fisk NY

… Jaaaa, då kommer han där knubbige med skägg att prata om Cream och Zeppelin och annat gött! Nääää, svarar jag då, för varken Cream eller Zeppelin är obskyr psykedelia, de är inte ens psykedelia. Båda är proto-hårdrock/powerrock med psykedelistiska och psykedeliska inslag. Soft Machine är inte heller psykedelia utan avantjazzig proto-progg (senare ren progg)… hm, tappade tråden nu känner jag… meh…

Hursomhelst, det där med brittisk psych är ett svårt kapitel. Oftast är den antingen alldeles för tramsig, flamsig och varieté eller så är den alldeles för hårdrockig och/eller proggig. Oftast är den mycket mer psykedelistisk än psykedelisk – en jobbig diskrepans man mindre ofta stöter på i deras amerikanska kollegors verk, Bosstown inkluderat faktiskt. Finns dock de som uppskattar den brittiska mer ytverkande psykedelian mer än annan ska tilläggas, all respekt för dem (not), nu kör vi, för guldklimpar finns det:

Arzachel är ett måste.

bloof

Faktisk är den protoproggig men aj ändå så psykedelisk/psykedelistisk. En skiva som för en psychfantast skulle kunna fungera som en inkörsport in i den brittiska proggen om det nu inte hade varit så att brittisk progg suger så hemskt. Gentle Giant, ELP, Camel, Caravan är heeeeeeeeeeelt olyssningsbart! Arzachel skulle också kunna vara olidlig men på något sätt har de lyckats trots alla progg-trappings. Finns i lager om cirka två veckor. För ett schysst engelskt original får du punga ut med några tusen. På Coop Records kommer du billigare undan.

Runt 1967 fick Bill Wyman hybris och tog sig som producent och manager an psychbandet The End. Med ”Introspection”

introspection

hade de tillsammans skapat ett mycket 1967igt mästerverk, fullt i klass med till exempel Tomorrow’s självbetitlade,

tomorrow

men allt sket sig då plattan på grund av Wymanskt strul inte gavs ut förren 1969 då det inte kunde vara mer fel än att låta 1967igt. Zeppelin, Purple, Cream, Hendrix, hade dödat popen och The End spelade pop – briljant psykedelisk pop. CD-boxen som samlar alla sessioner med the End finns i lager på Coop Records. För ett engelskt original för du betala 10 papp. Det mycket snyggare amerikanska originalet på London Records kostar ungefär hälften.

July gjorde en kanonplatta 68!

july

Ganska dement (alltså Barrettsk) och stundtals charmigt amatörmässig vilket bara är ett plus. Tänk er Pink Floyd och Piper fast sämre och producerad av en mycket sämre producent i en mycket sämre studio än Abbey Road. I lager finns den grymma Guerssen-utgåvan med tillhörande poster. För ett välaktat original får du lägga ut cirka 8 till 10 papp.

”We are ever so clean” med Blossom Toes

blossom togs

är en sådan där typiskt irriterande flamsig/tramsig/fjollig brittisk ”Oh my god, I’ll be late for tea”-psych-platta. Dock är den tämligen oemotståndlig ändå?! Ifall denna råkar vara din kopp te, ja då finns det som sagt en ocean att ösa ur: Move, Nirvana, Rainbow Ffolly, Idle Race, Apple, etcetera ad infinitum, men som sagt; det bli inte psykedeliskt bara för att du döper en låt till ”The intrepid balloonist’s handbook, volume one”, meh.

”Tangerine Dream” med Kaleidoscope är pur magi! Allt med den är perfekt: omslag, låtar, produktion, texter, instrumentering, ALLT! Den borde ha sålt i miljoners miljoner, men det gjorde den inte. Sumbeam-utgåvan är beställt, och för ett hyggligt originalexemplar lär du få betala 12000!

Tangerine dream

Tomorrows självbetitlade är också ett måste.

tomorrow

Så klassisk psykedelisk pop nu kan bli (motsägelse jag vet). Gitarristen Steve Howe gick sedermera med i Yes vilket är fett No! RSD-utgåvan på läcker splattervinyl är ombeställd.

Ja gött fölk, blott ett axplock. ”S.F. Sorrow” med Pretty Things, ”Evolution” och ”Butterfly” med the Hollies, ”Picturesque Matchstickable” med Status Quo (jo faktiskt), ”Ogden’s Nut Gone Flake” med Small Faces är också måsten men de kan knappast klassas som obskyra.

Till brittisk psykedelia äter man naturligtvis fish and chips. Fisken, förslagsvis torsk,

torsk

köper du i vår fiskavdelning kallad Lilla Göteborg och till ”chipsen” har du naturligtvis Sarsons Malt Vinegar…

sarson större

 

…som du kan köpa i vår engelska avdelning kallad Little Britain.

”What would you do if you had a bus?
Hurry up sleep take me or I’ll be late for tea
Hurry up sleep take me or I’ll be late for tea
I was lying on my bed looking out the window
Sleep taking over from my head and my mind would soon go
Fell down to the floor. No one saw, but my room laughed at me
Cause I’ll be late for tea”

martin

Martin Antikrist-ensson!coop records rosa

One thought on “Ladies and Gentlemen…Idag ska vi prata om obskyr brittisk psykedelia…

  1. Bästa bloggen och samma smak för musik har vi! Du fick med typ allt jag skulle skriva om brittisk psych. Eller jo finns väl någon till jag skulle vilja tilläga som du antagligen känner till 🙂 som kanske som Mighty Baby(1969) eller deras Psych pop inspelningar från 67-68 kallat rolled gold med tidigare namnet The Action. Några andra mästerverk är Arcadium(1969) och Skip Bifferty(1968) och kanske Gun(1968)
    Dock vet jag inte om jag håller med om Cream, tycker det är lite hårdare psykedelisk blues rock eller acid rock precis som Hendrix, Gun eller Blue Cheer. Led Zeppelin tycker jag inte har med psykedelia att göra i överhuvudtaget förutom någon enstaka låt typ ”dazed and confused”. Men Disraeli gears är psykedelisk blues rock när den är som bäst tycker jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.