Så ligger lilla Alma ♥ mitt första mysiga (läs supergulliga)  barnbarn med sin telefon och lyckligt upptäcker alla knappar som kan tryckas på för att få kontakt.

Hon fick den som nyföddpresent och nu har hon redan lärt sig hantera den blott lite knappt 5 månader ”gammal”! Nja – hon har i alla fall upptäckt sig själv i spegeln där på den fina lilla röda Briomobilen. Telefonglädje!

Ja tekniken har verkligen lärt oss mötas genom Face Time och andra finesser som ju är bra att ta till när det är rätt många mil och en Östersjö emellan oss – men nu kan vi vara nära varandra ändå och till och med tittutleken funkade på den.

Tittut!

Själv har jag bara ett fåtal suddiga svartvita babyporträtt på mig själv, barnen idag växer upp i mer dokumenterat tillstånd i fina färger och rart rörligt som bara den! Det är rörande fint.

Däremot så har jag ju personligen många färgglada minnen med mig från tidig barndom, vissa av dem är det ju tur att det inte fanns en kamera framme och dokumenterade.

Som när jag stod på en perrong och tåget kom som drogs av ett ånglok – jo så jäkla gammal är jag! Just när det tuffade fram så sa det både tuuut och ångan ångade liksom över mig – då blev det blött i byxan med bonus. Inget för kameran. Men jag minns den stora rädslan, det behövs inget extra klick till.

Eller när jag sade mitt första ”fula” ord – stod under ett träd där en svart stor fågel kraxade högt högt den ville verkligen inte hålla näbben

 Ävla korp!

Mitt första svärord i och för sig men det gick ju fint utan film eller stillbild – kommer ihåg dessa utvecklande språkliga bildande moment från tidig barndom, utan bild!

Idag är jag inte längre rädd för korpar, ioförsig av annan sort som ständigt försöker stjäla lyckan, men nu törs jag faktiskt ta en svängom med dom om/när de kraxar fult så vi kommer i harmoni & takt tillsammans!

Har liksom fotografiskt minne ibland, men jag kommer aldrig ihåg var jag lagt mobilen – hur kan det vara!? För det är just nu genom min Iphone som jag fångar mig själv och annat fint samt fånigt som jag vill minnas.

Har också en ”finare” kamera men tänk att ha med sig både bakelittelefonen, jukeboxen och så då lådkameran i samma lilla pryl där i fickan. Fasen vilket tekniskt underverk. Hade jag sagt så då när jag växte upp hade jag väl klassats som Nostradamus, fin fotografisk framtid, nu är den här!

Han profetior var/är mer åt eländes hållet – men det gäller inte mina för de ska bolla och rulla fram, så dä så Alma, det kan du räkna med!

Med eller utan bild ja mysiga möten utan kameran och bara få gulla och var där i nojsiga utvecklande nuet är förstås ändå det allra finaste.

Tänk så fort det går och lilla Alma tar små steg i utvecklingen varje dag på ett positivt underbart sätt. Själv backar jag från grå liten gubbe och blir som ett barn på nytt. Det är väl det fina med att vara morfar – jag leker gärna att jag är barn igen!

Behövs ingen bild på det – lyckan är i fokus! Men det är klart att jag fick ju foton i julklapp, så visst vill jag gärna visa upp dem också… lyckan fortsätter bildligt talat 😉