♥Kärlekssemestern... eller dagarna i Rom som kom av sig. Del 2.♥

Ärade läsare, vad tänkte jag med när jag gav mig ut på Roms gator – till fots – dagen då troligtvis min stroke slagit till. Ej ännu konstaterad för jag befann mig i förnekelsens land, nej inget sjukland, för dålig KAN JAG INTE BLI så det så.

Såg aldrig detta enkelriktade märke grina åt mig – jag var på utflykt – inget kunde stoppa mig! Så tänkte jag fast nu befann jag mig liksom inte bara i en fantastisk stad utan även en fantasi stad. Men klaga No!

Dagens mycket stora mål var ett besök i Colosseum – något större än Maxi ICA Arena hade jag hört! På vägen dit höll M på väg att bli av med huvudet, ja jag hade ju redan blivit ”dum” i mitt som mörkade dagsformen inför  bataljerna i Arenan.

Snacka om gladiator i risig dagsform som kunde komma till undsättning här när ryslig romare drog sitt svärd här:

Han blev dock fort from efter lite muta å så snällt visade sina fina utgrävningar av ännu mer antika saker under nuvarande gatunivå.

Till höger skymtar du kanske också en ”gammal” byggnad – men den är modernare från slutet på 1800-talet Monumento Nazionale a Vittorio Emanuele II.

På grund av sin form har detta – av vissa illa omtyckta – monument i folkmun fått namn som macchina da scrivere (’skrivmaskinen’), bröllopstårtan och lösgommen!

En man med tjusig mustach ovanför sin läpp och hans uniformerade kollegor höll reda på oss besökare…

… för lite trappstegstrött ville jag sitta och fler sitta ner, men då blåste han argt i sin visselpipa och sade NO.

Högst upp stod andra vakter på vakt vid den okände soldatens grav.

Så vi lämnar för att leta oss mot riktigt moderna sittvänliga fordon i stället – de som far fram som getingar på gatorna. Vespa museum hägrar! Bonus: Fri entré!

Dessutom fritt fram att prova en tur på Roms starkt trafikerade gator – kom M vi måste testa, men hon tyckte jag gick lite släpande så nån vinglig tur ville hon inte veta av – hon sa NO!

Nere i källaren i låda ligger den första fina Vespaprojektet från 1946

Sedan i god glad blandning från 60-70-80-tal och så vidare fram till årets modell. Si!

Jag har ägt och kört en blå... då på 80 talet. Fick den att stegra… då steg jag av!

Vespa ÄR trafikromantik ♥ 

Ute på gatan far modernare varianter fram, de här får förtjänstfullt vila i fönstret även om de fortfarande vill ut och pröva sina vingar! Önskar denna dag att även jag var så vackert bevingad.

Med så mycket på två hjul så börjar det kurra i magen och vi hittar mysig liten restaurang i huset bakom muséet. Tur! Undrar om hustrun ser att jag ”mår konstigt” himlar romantiskt med ögonen. Det hjälper! Vadå sne mun? Det är bara blicken!

Det goda röda vinet och risotton gör mig på härligt kämpahumör att nu inta den STORA arenan eller amfiteatern Anfiteatro Flavio som nu bara är ett kvarter bort eller många tusen år iväg!

Lite uppmjukande tumrullning innan erövring och jag ÄR inte sne – inombords…bara enkelriktat envis.

Imponerade utanpå och inuti så mycket mer – dolt under ”golvet” fanns ju alla rum för kommande attraktioner

Visst var en hel del besökare här denna dag men då när det var som värst eller bäst rymdes här hela 87 000 åskådare.

Tittar du ut finns det vackra gröna träd som ståtligt visar sina kronor – värt att fotograferas de med!

Själv känner jag mig rätt vissen i roten... eller som jag trasslat in mig i ett av Roms rotsystem och har mäkta tufft att ta mig ner för de höga stegen från arenan – men det går och jag är en stenhård gladiator som inte ynkar mig inför publiken.

Blir glad när jag ser cykeltaxi på parad som erbjuder skjuts och tramp till alla sevärdheter. Tack men jag vill ”bara” hem så vi hoppar in hos sköna cykelsignoren som kallar sig Mister Gold.

Mr Gold har silverjacka och ger tummen upp för den lätta färden i på den vältrafikerade leden. Känner mig dock som en  klumpig tung staty av brons så han slipper cykla backen upp till vår piazza där hotellet ligger nära.

Nu har jag förutom ont i kroppen tappat kompassen i knoppen och jag drar envis min fjäderlätta fru åt fel håll. Vilse i pastan och det blir att irra runt en dryg timma innan vi, läs hon, hittar hem! Leve envisheten!

Hemma lägger jag mig på hårda sängen och undrar var jag varit – känner mig mer som ha blivit kastad åt de vilda djuren i en kollosal Colosseumkamp – men det säger jag inte till hustrun – jag försöker spinna som en kissemiss men låter nog som en kastrerad bons som snarkar ljudligt i bristen på bättre förstånd.

Ute på vår gata kommer ambulansen och letar efter en patient – men det är inte till mig – det är först i morgon (på torsdagen) jag tar mitt förnuft till fånga och säger till M att SI nåt är absolut NO i min kropp.

Inget som du vill göra när du ska vara på amoreresa – men träffar även älskvärda personer Pronto då, mer om detta i del 3.

PS: Här uppe i huset över BAR bor vi –  glatt foto från först kvällen…

…men idag onsdag hade det behöva stått: BÄR mig upp, i stället  🙁