♥Kärlekssemestern... eller dagarna i Rom som kom av sig. Del 4.♥

Hur blev det nu med kärleken kanske du undrar – jo den finns och fanns där hela tiden och det är verkligen lätt att förälska sig i en stad med så många tecken amor vincit omnia!

På vissa ställen stod kärleken verkligen högt i tak!

Torsdagskvällen efter akutbesöket så valde jag dock softa på hårda sängen på hotellet. Så fick det bli stor del av fredagen också – men ute sken solen och bilar tutade uppfriskande. Hörde sorlet av människor på distans och jag ville verkligen se mer av det blomstrande Rom som vi tänkt!

Påven och Vatikanen får dock vänta – även om jag skymtade honom i källaren i en konstnärlig butik rätt nära oss, men nån pratstund blev det inte, min gloria var allt för sned för det!

Glass ville jag ju prova – det är ju en del av det Ljuva Livet och det fanns ett glasställe nära Fonta di Trevi som dock ej var öppet för att slänga önskemynt eller bada i – renovering och putsning av marmorn pågick för fullt.

Bilden är rätt talande – i mitt ”konstiga” sneda töcken såg jag hela Rom som igenom ett plexiglas eller jag var där men de normalt uppsluppna känslorna var liksom långt långt borta – en distans att jag fanns men kunde ej ta in dess romans.

Inget som jag önskar någon att uppleva – så ta var på det ljuva livet i nuet! Med lite mer puts blir allt fint!!

Byggnaderna var många och pampiga – men även plats för grönt och skönt emellan husen, så mycket att fortsätta att förälska sig i.

Flyget hem var planerat till lördagen och kunde hållas härligt högt enligt noterad norsk avgångstabell

Blir glad nu när jag så här efteråt i Strokeförbundets broschyr läser: Var inte rädd för :

• Att röra på dig, risken för ny stroke är större om du inte rör på dig.
• Att flyga, det finns inget belägg för att det är farligt
• Att bada bastu, även här finns inget som säger att det är farligt.

Något bastubad var ju inte aktuellt utom kanske den svettning som kom i rikliga mängder av släpandet på halvt bortdomnad kropp.

När vi landade på Arlanda och jag fann det fina vykortet kom tårarna- säkert av glädje att jag var just på hemmaplan, men också av orolighet vad jag skulle säga till mina barn med krånglig Krusdidullodialekt.

Skulle de förstå mig – jag som hade hamnat i ett annat tillfälligt tillstånd!?

Vad som hände här hemma på akuten i Visby får du läsa om i del 5.